Index | Föreningen | Emmes | Vandringsleder | Artiklar | Arkiv | Bli medlem | Sök | Logga in

Av HUGO NILSSON

Häggums socken har betydligt ändrat karaktär. Från att ha varit en renodlad jordbruksbygd har den kommit att domineras av Atomverkets anläggning även om många gårdar finns kvar runt Ranstadsverket. Men det är inte bara dess tillkomst som har orsakat förändringen. Folkmängden har minskat kraftigt. Från att omkring 1920 ha varit cirka 425 - 450 personer är det numera runt 220. För den som känner den gamla socknen och vill göra sig omaket att leta, är det inte någon större svårighet att hitta minst ett femtiotal gamla husgrunder, där många människor levat och fött upp stora kullar barn, vilka tidigt fick ge sej ut i tjänst hos andra för att klara livhanken.

Även på andra områden har förändringar skett. Fram till 1 maj 1922 var Häggum eget pastorat, då Sjogerstad Rådene och Häggum slogs samman till ett pastorat följt av ännu en då Norra Kyrketorp bildades tillsammans med Hagelberg. Det fanns fram till 1951 en poststation i byn och dessutom två affärer fram till slutet av 1960-talet. Båda har nu upphört. Socknens båda skolor har stängts och barnen skjutsas åt andra håll.

Atomverket har satt sin prägel på byn. Även om satsningen var ett missgrepp så förde det dock det goda med sej att socknen fick en ny fin väg åt Skövdehållet liksom den 1928 –29 byggda vägen till Stenstorp fick en ny mera rak sträckning. vilket förkortade resvägen en hel del.

Att Häggum sedan länge haft en bofast befolkning visas av att en hel del fornfynd gjordes vid de arkeologiska utgrävningarna för AB Atomenergis räkning vid verkets uppförande- Det finns även annat som talar därom.

I Åslagårdens beteshage höll sommaren 1960 Valle härads turistförening sommarmöte och ur Skaraborgs läns Tidning citeras:
"På denna mark fanns cirka 2.500 år före Kristus 1) Sveriges första tamboskap och här har odlats i terrasser, vilka har anlagts för att underlätta odlingen för några tusen år sedan, resterna äro mycket tydliga och rand efter rand kunde iakttagas på sluttningen. Härtill kommer att trakten är kanske en av Sveriges vackraste".

Det sista påståendet får stå för tidningens räkning. Kanske var där vackert, fast vi som gått där i vår dagliga gärning nog inte sett det med samma rosafärgade glasögon som en tillfällig turist. Dessa vallar var också föremål för hembygdsforskaren Hugo Skölds och Natanel Wihlsons intresse.

Forsätter man vägen förbi Åslagårdarna och Tovatorp genom Tjuvadalen kommer man så småningom till vägen mellan Falköping och Varnhem. Namnet Tjuvadalen påstås komma av att den i forna tider var ett tillhåll för tjuvar och stigmän, som velat hålla sig undan. Att så varit fallet låter inte otroligt, då den ligger i en mörk skog insprängd mellan Tovaberget och Brunnhemsberget.

På Brunnhemsberget ligger det branta stup, som fått namnet Nycklafallet. För att förklara detta namn får vi ta till en gammal bortglömd sägen och kanske även fantasin.

I detta berg bodde för mycket länge sedan en jätte, namnet vet jag inte, men vi kan kalla honom Finn. Som de flesta jättar hade Finn samlat stora skatter som han gömde, dels i det lilla Himmelsberget vid Varnhem, dels i Brunnhemsberget. Som en ordentlig jätte skaffade han sig lås och låste in sina skatter omsorgsfullt. Den stora nyckeln bar han med sej hängande i en rem runt midjan.

Åren gick och hustrun dog. Barn hade de inga och Finn blev ensam. Han kände sej gammal och trött, när han gick där och vaktade på sina skatter. Han förstod att livet var nära sitt slut, ty inte ens en jätte undgår döden. Tanken kom om vem som skulle få allt det han hade i sina gömmor. Släktingarna umgicks han inte med. De hade aldrig brytt sej om honom, och de flesta var långt borta många, många mil. Han funderade och funderade, och så helt plötsligt kom en underlig tanke i hans gamla, trötta huvud. Tänk om folket häromkring skulle ta hand om hans skatter! De hade varit snälla och hyggliga mot honom. Säkert skulle de bli glada och tacksamma.

Men hur skulle det gå till? Han kunde ju inte gå till någon och lämna nyckeln, då skulle de bara bli rädda och springa sin kos. Inte kunde han rista runor och tala om var den fanns. Men så gick det upp en ljus ide: Om han hängde upp nyckeln, som var stor och lätt att upptäcka, i en tall vid bergväggen så borde någon se den och förstå vad han ville.

Så blev det och om nu ingen har hittat nyckeln, så är det ju inte Finns fel. Det är bara att leta, ty nyckeln hänger säkert kvar i tallen än i dag. Och då Finn för länge sedan gått att möta sina fäder, så kan du inget få veta av honom. Det är bara att leta, ty Finn har inte tagit nyckeln med sej, det kan du vara säker på.

Människor jag minns

"Det var ett riktigt original" - det uttrycket fälls ibland om människor som avviker från mängden, som inte är precis som alla andra. Är det att vara ett original, att våga vara sej själv och att ha en egen stil, då anser jag att det finns alltför många kopior och nickegubbar och allt för få original.

Många av dessa gamla som jag minns från Häggum var något av levnadskonstnärer, som drog sej fram nödtorftigt. När man tänker på hur mycket folk som bodde i socknen, frågar man sej med rätta, hur de kunde klara livhanken och vad de levde av.

I skogen ovanför Boslycke fanns förr många små ställen 2) på vilka nödtorftigt föddes upp en ko eller två. Man förstår att fattigdomen måste ha varit stor, men ändå verkade människorna nöjda med sin lott, långt mer än vad vi nutida människor är, som har mat och prylar i överflöd. Stugorna var nästan allesammans borta, när jag kom till Häggum 1916. Jag vill ur minnet försöka mana fram bilden av de ställen som då fanns kvar och av deras ägare. Vid den skogsväg som går från gamla landsvägen upp på Billingen lär förr ha legat fyra soldattorp, av vilka jag minns tre. De är nu sammanlagda till ett. Här bodde furiren Henrik Ehn, som ofta var hos oss på dagsverken. Det var en glad och skojfrisk person, varför jag gärna ville ha igång honom att leka och skämta. Då kom alltid frågan: "Ska du bli min måg, eller hur ska du ha't?"

Han hade nämligen en tös, som var jämnårig med mej. Granne med honom bodde soldat Vilhelm Roth med sin stora familj. Längre upp i skogen stod en ensam tom stuga. På ett annat ställe hade stugan brunnit ned, och där fanns ladugården stående kvar. Ägaren bodde då i en stuga under Prästgården.

Längre ner mot byn minns jag en annan liten stuga som stod tom, "Våtes" kallad, och ännu längre ned fanns förr två stugor, varav den ena är kvar - detta vid gamla Bolumsvägen.

I den stuga som är borta bodde Lotta. Dit fick jag ibland gå som barn med slaktmat och någon brödkaka. Jag minns hur hon då tog fram några hårda brödbitar ur en byrålåda, slog ihop dem och sa: "Här ser du hurdant jag får äta." Jag misstänkte starkt att de låg där jämt för detta ändamål.

Granne med henne, men yngre, var Emma i Sandtäkten, som hon alltid kallades. Hon saknades sällan på mötena i missionshuset, där hon gärna lät sin röst höras för att vittna. Men ibland blev hon lite långrandig, och då försökte man få henne att sluta genom att ta upp en sång, vilket inte alltid lyckades.

Längre bort, i riktning mot Atomverket, bodde gubben Käll. Han var. som jag minns änkeman, smutsig och ovårdad. Han hade ett litet lantbruk med kor och en gammal svart häst, som han åkte efter. Vid sidan om åket sprang hunden Pilo. Käll verkade lite hård, men även han kanske kunde ha varit annorlunda, om han mött mer värme och medkänsla här i livet.

Man förstår att livet for hårt fram med folk, och att många sökte sej ut i världen för att finna lyckan på annat håll. Så omtalas en fattig familj i socknen var dess stuga låg vet jag inte bestämt, men de erhöll resebidrag av Häggums kommun för utresa till det stora landet i väster. Tydligen blev drömmen om guld inte vad de hoppats, ty efter ett drygt år skrev de hem och bad om pengar till återresan. Deras bön avslogs. de var inte välkomna hem.

Annat kan berättas. I en liten stuga vid Sandtäkten bodde en skräddare med ganska stor familj. Två söner blev präster och antog namnet Sandelius. Om de fick hjälp av utomstående för sina studier vet jag inte. Studiebidrag var ett okänt begrepp på den tiden.

Kolisalotta

Långt in på berget innanför Söakullen bodde ensam i en stuga Lotta Häggren 3) kallad "Kolisalotta". Den som mötte Lotta och inte kände henne kunde nog tro, att det var skogsrået själv som kom. Illa var hon klädd, för det mesta med ett säckliknande skynke om höfterna. Dessutom var hon liten och krokig, smutsig och vildvuxen. Hon halvsprang för det mesta, när hon skulle nedåt bygden. Dit gick hon ofta. När man var på åkrarna och arbetade, hände det ibland att Lotta dök upp bakom stenmuren och ville ha en pratstund.

Ännu längre in på Billingen bodde Karl Billberg, jägare, visdiktare och levnadsfilosof. Han sjöng gärna sina egna visor för dem som ville lyssna, men de var nog lite grovkorniga. Det var knappast några söndagsskolesånger. Han var rund och frodig, gladlynt och snäll, höll sig tämligen ren men fick under sina senare år svårt att förflytta sej. I likhet med de flesta ensamma äldre blev han omhändertagen för vård, men likt dem som ryckts loss från sin gamla miljö och planterats i en ny, kunde han inte anpassa sej utan avled snart.

På det lilla stället Halleberg bodde makarna Emma och Gustav Larsson med sonen Oskar 4). Gustav hade väldigt svårt att dra jämt med Billberg, som han beskylIde för att stjäla både hö och foder och allt annat som han kunde behöva. Misstanken var nog helt ogrundad, men för att ge Billberg en minnesbeta gillrades en fälla upp i höladan på Halleberg. Det var en lie som monterades upp så att Billberg skulle skära sej på den. Det bar sig dock inte bättre än att Gustav glömde bort fällan, och det blev till slut han själv som skar sig på den. Den som gräver en grop åt andra faller själv däri, heter det ju.

Gustavs, son Oskar bodde kvar på stället efter föräldrarnas död. Han var en skicklig korgmakare och hans alster var välgjorda och därför eftersökta av folk vida ifrån. Han band även kvastar, men klagade jämt över att det var så svårt att få tag i riktigt kvastris.

I gården Tollestorp bodde även en ensam man, Otto Timberg. Hans stora intresse var ett par hästar, som han vårdade ömt. Felet var bara att de fick stå inne i stallet sommar som vinter, varför de knappt kunde röra sej när de äntligen kom ut.

I en stuga på Längeberget bodde två systrar, Matilda och Johanna, "Bergarstösera" kallade. Det var ett par rara små gummor som alltid hade det fint och pyntat i sin stuga. De tog beställningar på handstickade strumpor och vantar. På den tiden användes yllestrumpor av såväl yngre som äldre. Bönderna hade får och därmed ull. Så fick systrarna arbete även med att karda och spinna. Hur många par strumpor de stickade vet jag inte, de voro icke få.

"Bergatösera" var uppväxta i en stuga på berget men då de blev gamla var stugan fallfärdig. På initiativ av Gustav Svensson i Boslycke hjälptes bönderna åt att skänka timmer och bygga en ny stuga på Prästgårdens mark. Också en form av socialvård.

En systerson till dem var Gideon i Åslagården. Han bodde ensam i sin stuga ända till han förolyckades genom att bränder rasade ut ur spisen och rök förgiftade honom. Med åren blev han något av en enstöring. Även han hade fått bidrag och hjälp med att bygga en ny stuga. Trots att den gamla var fallfärdig dröjde det länge innan han kunde förmås att flytta in i den nya. Hans grannar och vänner köpte en del möbler och uppvaktade honom med. om det var en högtidsdag eller vid inflyttningen minns jag inte alltnog vägrade han att ta emot dem. Minnet sviker, ifall han gjorde det senare.

Väses Emma och andra jag mött

En gammal tant, som jag också minns, var Emma Jonsdotter, kallad "Väses-Emma". Det var en glad och pigg gumma, som för det mesta var på sprudlande humör. Ofta fick hon rycka in som hjälp i köket vid bröllop begravningar och större festligheter. De förekom betydligt oftare förr i tiden än idag. Anna Knopp var en annan sådan "kalas människa". Till henne gick man med skjortor och kragar, som skulle stärkas och strykas. Hon var även vida känd som en duktig bakerska, särskilt hennes smörbakelser var berömda. Hon blev därför ofta anlitad att baka till sådana festligheter.

I Häggum fanns också yrkesmän som skräddare Rik och smedmästare Ståhl. Genom sina yrken stod de väl högre på rangskalan än de förutnämnda. Rik var ensamstående, och trots att han var skräddare var inte kundkretsen så stor. Han var lite av filosof och tänkare och läste nog även en hel del. "Jag heter Rik", sa han en gång åt mig, "men jag är inte rik."

 
Foto Hugo Nilsson

 
August Riks hus ur en annan vinkel

Smedmästare Alfred Ståhl var en mycket skicklig yrkesman, som verkligen kunde konsten att få fason på sina arbeten. Han var mycket anlitad. På den tiden var bysmeden oumbärlig. Numer är yrket så gott som utdött. Ståhls haka pryddes av ett välansat skägg. Blev han tillfrågad om något, tog han ett tag i skägget, dröjde lite med svaret och så kom något av ett orakelsvar. Han var lite av en filur, och kunde han skoja med någon gjorde han det gärna.

Utöver dessa vill jag också i denna lilla återblick ta med några av Häggums sockens förtroendemän som jag minns dem. Jag börjar med kommunalordförande Alfred Dahlberg, inte för hans insatser för socknen, utan från mina barndomsminnen. Det inträffade att man någon gång hade fått följa med på en stadsresa till Skövde. Då kunde det hända att man hade turen att träffa Dahlberg i stan.

"Kom med nu, så går vi till Julihns", brukade han säga till far och detta skedde faktiskt flera gånger, det blev kaffe och kakor Det var en riktig fest och man tyckte sig ha haft en enastående tur som fick följa med till staden just den gången.

Efter Dahlberg blev Natanel Vihlsson ordförande, en rund och jovialisk man, som kunde lägga sina ord väl, men så övervägde han också noga vad han ville säga. Han var den förste som köpte bil i Häggum.

"Man ska väl ha något roligt medan man lever", sa han, med full rätt. En annan ledande personlighet var Karl Johansson, kommunalman och lantbrukaren tidigare auktionsförrättare och senare poststationsföreståndare. Han var också en av de ledande i missionsförsamlingen. Hans plats stod sällan tom i missionshuset. Det var en hjälpsam man, pigg både i tanke och handling godhjärtad och med en humoristisk glimt i ögonvrån.

Som pojke blev jag vid jultiden sänd till Lars Johan Svensson i Källegården att betala inköpen vid sommarens missionsauktion, han var nämligen kassör Jag minns honom som en gammal snäll farbror med vitt skägg, som talade till mig om julens betydelse, och varför Jesusbarnet föddes hit till jorden. Han tillhörde väl egentligen en äldre generation.

Många fler av de äldre Häggumsborna minns jag och skulle vilja nämna, men det får räcka med dessa.

Jag vill dock inte avsluta min artikel utan att söka ge en liten bild av min fosterfar Arvid Svensson i Boslycke. Han var inte den som önskade eller åtog sig kommunala uppdrag, han sökte aldrig dominera, men sa ändå gärna sin mening om det gällde. Det var en driftig jordbrukare, noggrann i arbetet och som fordrade ovillkorlig lydnad. Men han var också omutligt rättvis, ärlig och hjälpsam. Han var glad och humoristisk och tyckte om att skämta. Den som ville sköta sig hjälpte han gärna om så behövdes. En fin människa som gick sin väg fram utan stora later.

Med dessa små glimtar har jag velat ge min syn på Häggum och Häggumsborna. Jag trivdes där och har många vackra minnen därifrån. Om några felaktigheter har insmugit sig, ber jag om överseende därmed, samtidigt som jag innerligt hoppas att det jag skrivit ej sårar eller förargar, ty det har inte varit meningen med min artikel.

Fotnoter: (Bo Olsbo anm. Som dåvarande redaktör för Billingsbygden)
1)  Åkrarna har senare daterats av kulturgeografer till vad man kan förmoda, medeltiden och dess expansion av jordbrukmarken.
2)  Torpställena har märkts ut av Häggum Hembygdsförening
3)  Se även Billingsbygden 1988.
4)  Denne levde in i vår tid. känd som Oskar på Halleberg.

Häggum - en bygd i förvandling är skriven av Hugo Nilsson 1908-1998. Hugo kom som framgår av hans egen artikel som fosterbarn till St. Boslycke som han senare kom att bruka som arrendator. Därefter köpte familjen Åslagården och brukade den till Ranstadsverkets etablering i början av 1960-talet. Denna artikel har varit publicerad i Billingsbygden 1995. Publiceras med tillstånd av Gunnel Larsson (f. Nilsson). Publicering på hemsidan enligt överenskommelse med Gunnel den 5 juni 2003 kl. 12.05, vid hennes besök på Häggums kyrkogård.


<< Tillbaka