Index | Föreningen | Emmes | Vandringsleder | Artiklar | Arkiv | Bli medlem | Sök | Logga in

Av BO OLSBO efter Allan Johansson

Berättelsen om häggumavisan är egentligen två berättelser, en om vilken verklighetsbakgrund den har, en andra om hur den gick förlorad men återfanns. Förf. morfar, Oscar Larsson, visste att berätta ganska utförligt om bakgrunden till visan - hemgång och holmgång hos Häggrens i Söakullen. Men av visan kom han bara ihåg några få verser. Han förklarade att visan varit mycket populär, men när väckelserörelsen kom på 1860-talet följd av nykterhetsrörelsen, ansåg häggumsborna det skamligt att sjunga om brännvin och annat otyg som visan berättar om. De teg ihjäl den, helt enkelt.

Viktor Andersson i Backekärr tecknade ner 18 verser av visan, men huvudsakligen de delar som handlade om Jonas Munter, varför den kallades Munteravisan. Den som letade reda på resten av visan var Hilmer Johansson i Bolum. Genom honom har 38 verser räddats och det är mer än originalvisan. Denna skulle enligt rättegångsprotokoll ha innehållit 25 verser. Hilmer Johanssons version tar också upp hela spektaklet kring Söakullen.

Hade visan då någon verklighetsbakgrund, eller var det bara en oförskämd nidvisa? Allan Johansson i Korpatorp/ Munkgården, Bolum, kom händelseförloppet på spåren. Ingen visste egentligen när allt detta skulle ha inträffat. Men när Hugo Sköld i Stenstorp berättade att hans morfar tjänat dräng hos Munter då denne stal skog på berget, gick Allan Johansson helt enkelt på husförhörslängderna och konstaterade vilka år det rörde sig om. Sedan plöjde han igenom protokollen från rättegångarna vid Valle häradsrätt de aktuella åren och skrev för hand av alltsamman. En forskarbragd i det tysta. Därmed kan det vara dags att gå över till vad protokoll och andra källor berätta.

Häggum 1852

Häggumavisans händelser utspelade sig den 7 juni 1852. Byn befann sig då i en dramatisk utvecklingsperiod. Laga skiftet skulle för gott spränga bygemenskapen ett par år senare, byn hade en bra bit över 600 invånare och var i storlek jämförbar med Skövde dåvarande stad. De flesta gårdarna låg kvar i byn. En omfattande tåbebyggelse sträckte sig på utmarken norr om kyrkan med soldattorp och backstugor. Kronoparken Billingen hade tiotalet år tidigare delats upp på enskilda skogsägare och de intagor som fanns där hade omvandlats till hemman. Sökandet efter mer jord åt fler människor hade lett till en omfattande torpbebyggelse uppe på det karga Billingen. Flera av dessa låg vid Söakullen, eller Sjöakullen, som det lika ofta kallas.


Söakullen på 1930-talet.

Här bodde på Söakullatorpet Häggrens, Jonas och Maria med sonen Anders Jonasson Häggren vilken stod som intäktsägare. Torpet var på 1/24 mantal, jorden liten och mager. Dessutom hade byborna betesrätt på berget, där Häggren stod för vallningen av deras får för att få lite extra inkomster.

Det var ur detta upprinnelsen till hela bråket skulle komma. För att tjäna något extra tog Häggren i smyg in får från andra socknar. För av detta fick han ullskatten, d. v. s. klippa fåren efter betessäsongens slut. 1851 var ett ovanligt gott betesår på berget. Men fåren åt för mycket lingon och andra bär, vilket de inte tålde utan dog. "Sprack", sägs det. Häggumsboma kom då på Häggrens lilla biinkomst och det blev ganska mycket väsen. Han fick delvis skulden för att så många får dött.

Två av dessa fårägare var soldaterna Skruf och Örn. Skruf var bysmed och stor med rediga nävar och svart uppsyn. De skulle 1852 komma att vara två huvudpersoner vid "revisionen" i Söakullen. En tredje var Jonas Andersson i Skomakarhemmet, ett annat torp uppe på berget väster om Söakullen.

Jonas Andersson var född i Håkantorp 1806. Han gifte sig till både Skomakarhemmet och öknamnet Munter. eftersom hustrun var dotter till en ryttare Anders Munter vid västgötakavalleriet. Jonas Munter var en färgstark person, en fri entreprenör som gjorde pengar på vad han kunde i Billingens vildmark. Han påstods vara oäkta son till en kyrkoherde. Han instämdes för fyra stölder av skog vid tinget i Valle men kunde bara fällas för en. Han hade också lönnbränneri som en lönsam extrainkomst. Det berättas hur drängen Anders Bengtsson en gång varit och malt säd åt Munter. När han gav sig på hemväg blev han omkörd av länsman. Drängen anade oråd och lät oxen få fart på benen och tog en genväg till Skomakarhemmet. I farten tappade han mjölsäckarna. Han hann dock precis hem för att få på mäsktunnan på flaket och köra till skogs med den innan länsman kom. Länsman blev häpen när han kom och upptäckte att drängen, som åkt efter oxe hunnit dit före hans eget hästekipage. Varpå drängen lugnt förklarade att oxen fallit i sken när länsman kom dundrande förbi och rakat rätt genom skogen hem.

Munter lyckades genom svågerpolitik och diverse finter bli byfogde. Därför kunde han till den 7 juni 1852 genom byahornet och grannastämma få med sig en hel del häggumsbor till Söakullen för "revision" av fåren som hölls i bete. Alla hörsammade dock inte kallelsen, eller fick den helt enkelt inte. Så det var en ganska liten del av byborna, enligt tingsprotokollen ett 20-tal, som på morgonen den 7 juni vandrade upp på berget.

Eric Andersson vittnade senare om hur han hade kallats av soldaterna Örn och Skruf. De hade förklarat att "ett förbannat spektakel skulle anställas för att ta över foderkreaturen". De förklarade också att Munters svåger Johannes Larsson i Brännebacken skulle kalla samman byborna med luren så att alla skulle vara med. Soldaterna hade med sig var sin tom fjärdingskanna. Dessa fylldes på när de passerade Munters ställe - senare förklarade de att detta skedde för att de skulle ut på manöver nästa dag.

Väl framme vid Söakullen var där fullt av folk och fler strömmade till från alla håll. Det spenderades av brännvinet ymnigt, Munter lät senare skicka efter mer - om inte kanske det hela hade avlöpt under ordnade former.

Det första som hände var att Häggren blånekade till anklagelserna. Revisionen genomfördes då. Häggumsborna avskilde sina får varpå det visade sig att anklagelsen var riktig. Gamle Jonas Häggren, hans maka och barn tog sin tillflykt till stugan. Utanför larmade hopen, det flödade av brännvin och de förorättade förvandlades till en pöbel.

Häggren vägrade öppna dörren, men ett av barnen, förskrämd av det hela, låste upp. Snart var hopen inne i stugan under buller och stoj. Under dans och vilda skrik började folkhopen skuffas, man knuffade varandra mot Häggren, som fick utstå en hel del stryk. Ludwig Bobäck, Häggumavisans författare, berättar att han själv blev knuffad mot Häggren av Örn, varvid fönsterrutorna på ena sidan slogs ut. När Häggren satte sig på andra sidan rummet, blev Bobäck på nytt knuffad mot honom, så att rutorna även på den sidan gick i kras.

Häggren knuffades ner på golvet, en i hopen höll honom fast och han bör ha fått en del stryk även om ingen "såg" något sådant. Örn, upptänd av brännvinet, rev ner gället - en torkhuv för kött - ur taket och vräkte ner några plankor som stod vid ena väggen. Han sparkade omkull en stol där en av Häggrens små flickor satt. Hon lyckades med blödande näsa ta sig ur huset. Anders Johansson i Stora Gåran slog näven i bordet så det dånade och vrålade att Häggren var en "förbannad sö". De gick lös på inventarierna i stugan, t o m rappningen slogs av väggarna. Bobäck, som tycks ha varit en av de få som inte rycktes med i uppträdet, lyckades först få ut Maria Häggren. Hon hade blivit illa sparkad av Lars Pettersson i Pukabo.

När han försökte hjälpa Häggren ut, blev denne nedryckt på golvet och fick flera påkslag. Till slut lyckades han dock få ut den gamle ur stugan, där våldsverkarna fortsatte förstörelseverket.

Utanför gick det inte lugnare till. Gärdesgårdar och hägnader revs ner. De främmande foderfåren drevs ut ur lagården. De började beta på en sådd åkerlycka, men Erik i Tollestorp drev bort dem därifrån.

Då Maria Häggren kom ut på gårdsplanen, följde Lars i Pukabo efter henne. Denne, Fara-Lars, hade rykte om sig att bli en rå och vild sälle i fyllan, var född i Skövde 1806. Han hade levt ett ostyrigt liv och var bl a dömd för försnillning av kronomedel. Öknamnet var en mindre stötande omskrivning av det öknamn han hade, ett folkligt uttryck för ett s k runt ord. Detta hade han fått sedan han i ett "glatt" gäng förevisat sin "herr Lars" vara så stark att han kunde bära ett ankare brännvin.
Han förföljde Maria Häggren över gårdsplanen och skrek:
- Vill du nappa min gimra, din tjuvkäring.
Maria Häggren tog sin tillflykt till fähuset, men lyckades inte slå dörren i lås. Fara-Lars följde efter in och vad som där utspelade sig exakt vet ingen. De andra i hopen höll för dörren och inifrån ladan hördes skrik och jämmer från Maria. Efter ett tag lyckades hon illa blödande ta sig dårifrån.

Uppträdet avslutades med att Jonas Häggren och Fara-Lars stod på var sin sida om en kvarvarande bit av gärdsgården och utbytte otidigheter. Lars måttade ett slag med påken mot honom, men enligt vittnena träffade det inte.

När det värsta uppträdet var över kom Johan Kindbom till platsen. Han hade inte kallats, utan var ute och letade efter en bortsprungen ko. Han träffade då Örn, Skruf, Munter och Lars Jonsson, som bjöd honom på brännvin. I stugan låg alla husgeråden nedvräkta på golvet, det låg stakar kvar och flera rutor hade krossats. Häggren och hans hustru var illa åtgångna.

Jonas Häggren blev aldrig mer den människa han en gång varit. Han blev "krepplinge" - krympling, även om han kunde röra sig och gå stödd av två käppar så återvann han aldrig full hälsa. Maria frisknade dock till ganska snabbt. Lika illa var att Söakulltorpet var svårt vandaliserat. Syn företogs, tyvärr är protokollet inte helt läsligt, men de delar som kunnat tydas lyder som följer:

"Protokoll hållet i Söakullatorpet den 10de juni 1852 varest Häggums bymän den 7de i samma månad skötatt överfallit och slagiett Jonas Häggren och hans hustru och barn samt fördärvat åtskilliga saker i hans hus som värderades i riksdaler och skilling:

I stugan: 6 rutor samt blyet i gavelfönstret utslagne och fördärvade1.32
I södra sidfönstret 4 st dito och blyet-.16
Klädesstänger avbrutne1.-
1 st bord en stol-.16
Ett målat såvelakan(?)1.-
Ett st lakeså med ull-.32
En dito med svine lår-.16
Sönderrivit övergångjett till En säng-.8
Nedslagit rappningen i stugan och förstugan å väggarna-.16
I kammaren fönstret sönderslagit en ruta-.16
Sönderbrutit en dragkärra-.24
Sönderbrutit staketet runt trädgården1.-
Nedhävit en lakeså med kläder uti en hönekälla samt å ladugården ena gaveln fördärvad1.16
Sönderrivit en rock som mannen hade på sig-.9
Saman11.28

Mannen hade även tvenne blodvitten och jemrade sig att hans kropp var fördärvad av sparkningar och var sängliggande.
Hustrun hade åtskilliga blånader på benen som förmodligen skett av sparkningar och jämrade sig för hela kroppen.
Sålunda synat och befunnit intygar som ovan

Lars JonssonJohannes Eriksson
Häradsdomarei Söakullen"

Räfst och rättarting

Redan den 28 juni togs målet upp vid Walle härads ting i Skärv. Anders Jonasson Häggren ville återta anklagelsen, men åklagaren yrkade på att målet skulle fortsätta. Som målsägande stod även Jonas och Maria Häggren. Jonas Häggren kunde dock inte inställa sig till tinget då han fick tillbringa två månader sängliggande efter misshandeln. Trots det snabba åtalet skulle det ta två år innan hela affären hade förts till dom.

Som åtalade stod soldaterna Johan Skruf och Johan Örn, Jonas Andersson i Skomakaretorpet, Lars Pettersson i Pukabo, Sven Johansson i Källängen, Johannes Larsson i Brännebacken och Eric Johansson, Lars Larsgården. Anders Johansson i Stora Gåran blev kallad till en av de senare rättegångarna som vittne, men blev inför sittande rätt ställd under åtal för delaktighet.

Rättegången bestod första dagen i stort sett av att de åtalade instämdes för hemgång hos Häggrens. Åklagare var v. länsman J. E. Ström. Alla de åtalade nekade, varför uppskov beviljades för vittnens kallande. Till tinget den 14 december samma år inkallades Johan Levander och Jonas Jonsson i Pukabo, Anders Svensson och Anders Olofsson i Thoragården. Vittnena medgav att där varit oljud och oväsen, att Häggren fått ett slag av Lars Petterssons påk, men i övrigt gav man inte några upplysningar. Frapperande är att ingen kunde ge besked riktigt om vem som gjorde vad när det gälde själva misshandelshistorierna. Tydligen ville man tysta ner det hela.

Åklagaren begärde uppskov. Målet återupptogs den 2 april 1853. Det inleddes med att Jonas Häggren - sedan sonen velat återta anklagelserna igen - lämnade in dels en angivelse, dels krav på att själva få föra rättegången vidare. Han trodde att åklagaren ämnade lägga ner målet. Han krävde "att våldsverkarna måtte dömas skyldiga . . . och dessutom yrkar jag ersättning för att de så illa sönderslog min gamla kropp att jag blev sängliggande under 2ne månaders tid och tror mig, gamle stackars man härefter icke mer kunna återvinna den hälsa som jag förut ägde." Han yrkade också skadestånd på 222 riksdaler. Risken för åtalets nedläggande var dock överdriven. Som första vittne trädde Ludvig Bobäck fram, Häggumavisans författare. Han gav ett rakt och rejält vittnesmål om vad som hade hänt. Vittnet Anders Jonsson utpekade Jonas Munter som ansvarig, då det var han som anskaffade brännvinet. Johannes Pettersson hade kommit till Söakullen när det hela nästan var över och Johan Kindbom efteråt. Johannes Andersson vittnade också. På nytt blev det uppskov nu till den l0 juni 1853. Nämndemannen Eric Johansson, Jonas Olofsson i Stora Gåran och Anders Johansson i Lilla Boslycke vittnade och gav skärvor av händelseförloppet. Den som kom att ge det mest detaljerade vittnesmålet, och även om förspelet, var Erik Andersson i Tollestorp. Han skulle även till sluträttegången ge vittnesmål i form av ett skriftligt intyg, där han nyanserade sin skildring av händelserna. Hans och Bobäcks vittnesmål kom förmodligen att väga tyngst hos rätten. Vid denna rättegång instämdes Anders Johansson i Stora Gåran först som vittne, men åtalades sedan inför sittande rätt sedan namnen från Lilla Boslycke vittnat om hans delaktighet i våldet. Anders Häggblom i Prästgården hade intet att meddela.

På nytt blev det uppskov och den 30 november återupptogs rättegången. Nu vittnade Johannes Spets, boende på Häggums Tå, medan Anders Skräck i Hansagården och drängen Peter Larsson i Bjärsgården inte ville berätta något av vikt. Änkan Greta Jonsdotter i Bjärsgården och pigan Cajsa Jonsdotter i Ekeskogen vittnade om vad de hört om orsaken till folkuppbådet - att det gällde att avskilja främmande får från de insocknes.

Målet togs upp den 5 april 1854 med nya vittnen. Per Pettersson i Stora Boslycke inkallades av åklagaren och gav ytterligare detaljer. Nu kallade försvaret in Jonas Jonsson i Korsgården, samt korsförhörde åklagarens tidigare vittnen Johan Levander i Pukabo och Anders Olofsson i Toragården. De intygade dels att främmande får hittats i fähuset, dels att målsägandena varit otidiga mot de åtalade.

Målet återupptogs den 27 juni 1854 för sista gången. Nu inkom Erik Anderssons i Tollestorp skriftliga vittnesmål där han nyanserade sin berättelse. Korsförhör från försvaret av Spets och Per Pettersson tillfogade föga nytt. De åtalade hade ingen som förde deras talan, frånsett soldaterna Skruf och Örn. Vid varje rättegång medverkade ett kompanifullmäktig för att föra deras talan.

Jonas Andersson Munter inlämnade en försvarsskrift, där han påtalade att Häggrens hade tagit in utsocknes får på socknens allmänna betesmark för egen vinning. Han hävdade att när sanningen uppdagades blev målsägandena otidiga, varför bråket inte var oprovocerat. Jonas Munter nekade också till att ha medfört brännvin för att få fart på tillställningen. Han skrev att det var på grannarnas begäran han sänt efter brännvin, eftersom "att då ett byalag sammanträder är denna dryck en oundviklig nödvändighetsvara och denna tillsläpas av den som därmed är försedd, vilken därför av byalaget erhåller ersättning." Munter blev tillfrågad eftersom det bara var han som hade brännvin hemma, och att ingen tvingats dricka utan att det skett av egen fri vilja.

Därmed överlämnades målet. Tingsrätten fann att sedan byalaget sammankallats till revisionen, så har de efter ankomsten förtärt flera kannor brännvin och under stoj och vild dans skuffat målsägaren Jonas Häggren så att denne misshandlats, vräkt ner hägnad och skadat ladugård och lösöre.

Rätten dömde Skruf ,Örn, Munter, Lars Jonsson, Lars Pettersson, Johannes Larsson, Eric Jonsson och Anders Johansson att var för sig böta 13 riksdaler för hemgång. De dömdes också gemensamt att böta 3 riksdaler 24 skilling för tre påkslag med åkommor och tre skuffningar.

Dessutom utdömdes enskilda påföljder: Skruf fick böra 16 skilling för svordom av lättsinne och 24 skilling för okävden totalt 17 rd 32 sk. Örn för fönsterslagning tre riksdaler 16 skilling, för en skuffning 24 skilling för svordom 16 skilling och för oväsen 24 skilling – totalt 21 Riksdaler 24 Skilling. Jonas Munter för svordom 16 sk, totalt 17 rd 8 sk. Lars Pettersson för sparkande av Maria Magnusdotter Häggren 24 sk, för att gett henne blodvite i fähuset 32 sk, för påkslag mot Jonas Häggren 24 sk, för svordom 16 sk och för oväsen 24 sk. – totalt 18 rd 8 sk. Johannes Larsson och Erik Jonsson klarade sig undan med gemensamhetsboten om 16 rd och 24 sk. Sven Johansson i Källängen slapp dömas av jordisk rätt, han avled innan rättegången hade slutförts.

Det skulle bli en värre dom fälld över de dömda. De blev genom en nidvisa, Häggumavisan, utsatta för spott och spe för all sin levnad. Eller för att citera Havamal: Fränder dö, fänad dö, ett vet jag som aldrig dör – domen över död man.

1. En visa vill jag sjunga om hela Häggums stad,
allt om det lilla gille, som stämdes där en dag.
Där fanns ej mat för nån att få, men brännvin uti var vrå
så att de blevo druckna, det kan I ju förstå.
 
2. Helt bittida en morgon hörs grannalurens låt
och byamän syns hastigt befinna sig på stråt
Och under sång därefter opp emot Billingsbergets topp
med bock´ta steg syns vandra en påkbeväpnad tropp.
 
3. Och förr än dagen grydde till Söakullen kom
varenda man från Häggum och fråga efter lom.
Då Öhrn och Skruf de bistra var, de sade "Öppna era la'r
så vi få räkna efter, hur många får I har.
 
4. "En räkning vi skall hålla som kallas revision"
det sade fogden Munter allt med en myndig ton
"Gack, räkna socknens får ifrån, kom sen till mig och I ska fån
utav de starka varor, som jag idag består.
 
5. Och gumman hon gick före åt fåraladan sin
Efter slängde "Fara-Lars" så fort som själva hin
Han gjorde gumma en stor men, han sparka hennes lår och ben,
Med sina vinda stövlar, ty han var icke sen.
 
6. När gumman var i ladan, de regeln före drog,
och stod sedan där bredvid och ropade och slog.
Och gumman hojtade och grät, men vad de gjorde jag ej vet
det törs jag inte säga för då får jag förtret.
 
7. I trägår' n bakom skranket en brännvinskruka står
dit sen de gå och supa, det mesta de förmår.
Då skall I tro det blev kalas, när Munter fyllde alla glas,
då kommo de kring honom som korpar kring ett as.
 
8. Och tjocke Munter ropa allt med en ljuvlig ton:
Här käre gossar sup, så länge I förmån!"
Jag vill inte glömma nån men de som stodo bort på gårn,
Kanhända att de aldrig hann få ett enda grånn.
 
9. Jag kan ej mera göra än brännevin bestå
och om I bara loven att Häggren sönderslå,
så länge som I dansar all här brännevin ej tryta skall
så vitt jag heter Munter och jag står också knall.
 
10. Då roptes efter Häggren, de frågte var han var,
och fingo det till svar, att han sig inlåst har.
Då gingo de att knacka på, men när som ingen öppna då,
så sparka de till dörren, så låset slog ifrå.
 
11. Och strax där innanföre, där började en lek,
och somliga de sjöngo och somliga de skrek,
Där härjades vid sång och dans, förutan både vett och sans
tills de fått slagit sönder allt som i huset fanns.
 
12. En käcker röst där höjdes bland folket i en vrå
"Finns ej ibland er någon, som kan en sup bestå?
I skall ju inte glömma nån, men vi som sitta här i vrån
Vi ha på hela dagen ej fått ett enda grånn."
 
13. Och Munter stod på golvet i sina vinda sko',
Ja, där stod han och skratta liksom en ikälvd ko.
Han sade: "Gossar, skynda på för brännevin det skall I få,
så vitt jag heter Munter och jag kan ock bestå!"
 
14. Och när de supet och samlat mod en stund,
då rykte Öhrn på Häggren, liksom en arger hund,
Och uti fönstren klinga glas och Häggrens rock den revs i kras.
Och detta gjorde Snål-Erik och vännen Fara-Lars.
 
15. Och Häggren kom inunder och bönderna uppå
De sade: "Tjuvgubbe, nu skall du få bestå!"
Och det kan ingen undra på, att gubben skulle få bestå,
Han har ju hållit vallgång åt alla hofska, får.
 
16. Ja, Häggren handlat orätt i hela detta år,
och därför av de bönder nu vedergällning får.
De slog ned bord, säng och skåp, och sökte till att göra dråp,
Ja, det var ej långt borta, så som de bar sig åt.
 
17. Och där var tvenne bröder som kunde ansa bi.
En av dem var "skräddare" och kunde rockar sy.
Förutan både nål och tråd, och han slog ut en gryta kål.
Att det var skam tillgärning, det kan I välförstå.
 
18. Den andre heter Nisse, han uti Gåran bor,
om sommaren han vallar ju alla Häggrens kor,
som släppes att på berget gå, och han slog kull en lakeså
så gjorderna de sprungo och laggarna gick å'.
 
19. Men när brännvinet tog slut - det varade mot kväll –
det sista som de gjorde, så hävde de ner gäll.
Sen raglande de strömma ut ur Häggrens rent förstörda hus
och gingo ned från berget att sova av sitt rus.
 
20. Den simplaste bland männen, de togo "skilda" får,
och körde dem framför sig ned till Lars Olsgårds går',
de rikaste de glada var, att de fick va' i skogen kvar,
och sova av sig ruset, det fem utav dem var.
 
21. En gnidare i Häggum som ej i visan står,
han skall nu dit få komma - fastän det blir besvär,
Han liker är sin gamle far, mot Sveriges lag han brutit har
för han har redslat rågboss uppå en Juleda'.
 
22. Jag Munter ej kan glömma, ej heller hanses hus,
om honom vill jag sjunga och hurudant där ser ut,
När han är klädd i full gestalt, ett skogsrå liknar han i allt
till vikten är han lika med fyra tunnor salt.
 
23. Tre alnar bred på ryggen, en måttalöser buk
och huvud som ett svinstop - det har han utan prut.
tolv tum är'n mellan ögonen, tre kvarter vid det är hans mun
och svarter är'n i halsen liksom en arger hunn.
 
24. Ett bränneri det har han, som rikedom har satt,
och där går han och prisar varenda dag och natt.
Ja, där går han i rök och im', i sina kar han smetar lim,
allt med den lilla borsten, som Göran bundit in.
 
25. Och när som mågen kommer ditupp till Munters går',
då bjuds de ut till boden att ha en brännvinstår.
Där få de se mängder mott, och ult, och surt, och kokt, och rått
Och fårafota-knippen med mera sådant smått.
 
26. Se´n skall de ut till fähus´t att se uppå hans stut,
och att de äro lika det syns på deras buk.
Och stuten han får dricka drank och Munter han får supa lank,
Därför så bli de stiva i båd' nacke och i mank.
 
27. Om våren han planterar sju långa lökalann,
om hösten skär han upp dem och saltar i en spann,
och det blir vinterföda nog, för Munter och hans jämra god,
och för hans båda drängar, som flitigt stjäla skog.
 
28. Ja, Munters båda drängar i skogen hugga lätt
och efter slänger Munter, han hackar som en spätt.
Han säger: "Gossar skynda på, för brännevin det skall I få,
så vitt jag heter Munter och jag kan ock bestå!
 
29. Se Munters båda drängar i skogen hugga fort,
men när han kommer själver, så blir det inget gjort.
För Munter har en yxeso, som väger knappt halv femte lo',
och mest är lika en picka, då kan I fälle tro.
 
30. Men när som Munter gångar i Bobäcksskogen in,
ses efter komma drängarna så fort som själva hin.
Då säger´n: Gossar skynda på, att vi från stubben komma må,
för kommer Bobäcks söner, de slå oss små som kol.
 
31. Ja, Munter har stulit skog från hela Häggums by,
så när som ifrån Bagga, för de har samma ty.
Se, Bagga tycker Munter om, av dem han fått en rikedom,
av dem han fått en gemra, som aldrig tar sig lom.
 
32. Han sökte sig ett näste en gång bakom en vägg.
då kom det där en gåse allt med sin vassa näbb,
och bet den lilla senan av, så bara taskan hängde kvar,
och därför blev han "ledsen" när han blev detta var.
 
33. Och sedan efter detta, han far ej bliva kan
och därför blir han hotad av hustrun sin ibland
Men när det vankas något gott , då tar hon fram sitt lökadopp,
fast Munter han får inget för han har ingen snopp.
 
34. Det var en gång i fordom jag rätt nu glömt utav
han tjänte uti Bolum och hästar skalla av
Det var när Munter gick på dans, han klippte av båd' man och svans,
uppå så många hästar, som uti Bolum fanns.
 
35. Därföre fick han plikta och det gick av med sorg,
men se' n han repa mod igen och tog en bytta korv.
Det var en dag, det var en kväll, därav finns ännu i hans tjäll
Bredvidden gamla hästen, som hänger där i gäll.
 
36. Nu slutar jag min visa med verser trettiofem,
om nå'n kan dikta flera, så kom till mej med dem
Och skulle det nu hända så, att visan kunde ökas på,
så glöm blott inte Munter och Fara-Lars ändå.
 
37. Och den som visan sjunger och något lägger till,
han får ett kvarter brännvin och stopet om han vill
Men den som något tar ifrå', ja, han skall huve't klubbas å',
och vältas över ända likt Häggrens lakeså.
 
38.   Och vill nu någon veta vem visan skrivit har,
så är det Bobäcks söner, som ifrån Häggum var,
Ja, Bobäck har söner två och Sundberg döttrar likaså,
som haver blandat lår ihop i hela detta år.
De hava stått uppå sin kant, och diktat både rätt och sant,
Men kan nu någon ljuga, det vore dem galant.


ORDFÖRKLARINGAR:

Bock'ta, bocketa = krökta, krokiga
drank = den massa som blev kvar vid brännvinsdestilleringen, användes som foder
fogde = byfogde
fårafotaknippen = knippen av torkade fårben
fälle = väl
gemra, jämra = ofruktbar tacka, här Munters hustru
grånn = grand
gäll = torkhuv för mat
hofska = gården Hof i Bolum
halv femte lo' = hälften av ett femtedels lod
ikälvd = kalvfärdig ko
im = imma, ånga
lakeså = laggat träkärl med mat inlagd i saltlake
lank = det brännvin som framkom efter första destilleringen
la'r = lador
lom = brännvin
mott = larver i dåligt kött
picka = liten hammare, mycket spetsig
redsel = såll av trä
redsla = sålla
samma ty' = av samma sort (tyg)
stad = här bebyggelse, bostäder
stiva = styva, stela
svinastop = träämbar som användes för att utfordra svinen
ult = härsket
yxeso = yxa utan bett

Kommentarer:
Vers 38 har försetts med dubbelt slut här. Den gamle hästen var en sedan länge slaktad häst, som hängde uttorkad i gället men som inte ens Munter kunde få sig själv eller gårdsfolket att äta - hästkött var tabu. Göran med den lille borsten: Häggrens broder Göran Andersson Billbäck som livnärde sig på att binda borstar och kvastar, först torpare på Korsbacken, sedan Stenåsen.

Snål-Erik = Erik Jonsson i Lars Larsgården förärades en egen nidvisa:

Snål-Erik har en soppa, som är förgjord och snål
så han får inte stoppa emellan hennes lår
Och det kan ingen undra på,
om Erik vill sin Bolla klå,
för hon har varit later, hela detta år.
Ja, Bolla i Lars Larsgården, hon liknar gamlefar,
ity hon röda ögon och svarta händer har,
Ja hon är rödögd som en mört,
och därförs ser hon ut så pört.
I rösten är hon lika med en kalkonetupp.

Nisse i Gåran går till visans historia utan identitet.
Gnidaren, kallas i vissa versioner en redlig man, men kan inte identifieras.
Bagga = Jonas Andersson Munters hustrus släkt. Hon var född på Baggatorp i Forsby.
Munters båda drängar = Snodig, han visste att i bekymrade legala situationer "sno sig", fick ett talesätt efter sig sedan han en gång inte snott sig nog: - Ja, dä va en sak! Dä va en sak . . . Samt Anders Bengtsson, som körde förbi länsman med stuten.
Sundbergs döttrar = döttrarna till pistolsmeden Johan Sundberg och Johanna Hök i Kvarnslätten. I verkligheten fanns det fyra döttrar!
Den första tanken som slår en är frågan om det är en eller två visor som Hilmer Johansson tecknat ner. Den sönderfaller i tre ganska distinkta delar - först en som tar upp händelserna i Söakullen, sedan en som är en otroligt förnedrande smädesvisa mot Jonas Munter och så slutversarna där det kläms fram vem som har diktat verket.

I en rättegång om ärekränkning parallellt med söakullsmålet säger protokollet att visan omfattade 25 versar. Om man tar de 23 första versarna om Söakullen, samt avslutningens tre versar kommer man upp i 26.Verserna 22 och 23 har funnits med då de finns återgivna i ärekränkningsprotokollet. Det tveksamma i visan är avslutningen - sista versen finns i ett tiotal versioner. Det tycks som om olika uttolkare velat hitta poängen var och en på sitt sätt. Och den har definitivt inte skrivits av Bobäck, det kan man utgå från. Ytterligare ett tecken på att munteraavsnittet kan ha varit en separat nidvisa är att Viktor Anderssons nedteckning finns bara fem versar om Söakullen med. Viktor Andesson kallar också sin visa för Munteravisan, inte Häggumsvaisan. Det finns också en "episk" (berättande) skillnad mellan de två delarna. Språket och berättelsen ligger på ett rent och ganska rakt berättande plan när det gäller Söakullen. I avsnittet om Munter tas skamgrepp och smädelserna hör egentligen hemma på fyllekalas. Samma gäller avslutningsverserna.

Ärekränkningsmålet

Därmed är det dags för ännu en del av legenden om Häggumavisan – ärekränkningsmålet mot "Bobäcks söner". Enligt vad min morfar och andra har berättat så stämdes båda sönerna inför tinget av Jonas Andersson, Munter och "Fara-Lars" Pettersson. De låg illa till, ända tills rätten bad dem läsa upp visan.

-Vi kan inte läsa den, vi kan bara sjunga den, svarade de.

Varpå de fick sjunga – och då brast de allvarliga nämndemännen i skratt och stämde in i visan. Så sönerna frikändes.

Det vore trevligt om detta hade skett. Vi tror på myten, även om rättegångsprotokollet prosaiskt säger att en skriftlig version om 25 versar lämnades in. Vidare var det bara Ludvig Bobäck som stämdes in till tinget.

Carl Ludvig Frans Bobäck föddes i Sjogerstad den 4 oktober 1833 som son till fanjunkaren Erik Johan Bobäck och Sara Augusta Wingberg. Modern var dotter till kyrkoherde Erik Wingberg i Sjogerstad, vilket förklarar både språket i Söakullsepisoden och den litterära ådran jämväl att Ludvig var den ende närvarande som hade civilkurage och vett nog att försöka hjälpa de överfallna. Familjen bodde vid tiden för "spektaklet" i Stora Gåran, som ligger i bergskanten nordost om Söakullen. De flyttade senare till en avstyckad del av Toragården , som döptes om till Torsborg.

Enligt Hilmer Johansson skulle det ha varit någon av Ludvigs tre bröder - han hade också elva eller tolv systrar - som satt ihop visan, men Ludvig fick ta ansvaret. Samme sagesman anser också att Ludvig haft ett, som det heter, "gott" öga till Jonas Munter.

I vart fall instämdes han av Munter och Fara-Lars för ärekränkning den 5 mars 1853 - i lagom - tid till dess att han skulle vittna inför rätten.

Ludvig Bobäck förnekade kännedom om någon smädeskrift, han förmodade att deras avsikt med stämningen var att hindra honom från att vittna mot de två "för deras otillbörliga uppförande hos torparen Häggren i Sjöakullen under förliden sommar".

I rättegången förde sig Ludvig Bobäck som en ordets man. Han sade sig inte kunna svara på åtalet innan han fått reda på vad slags smädeskrift han stämts för. Munter och Fara-Lars lade då fram verserna 3, 22 och 23 skriftligen. Bobäck svarade då att han inte författat visan eller spritt den, möjligen att han sjungit den och att den inte borde betraktas som smädeskrift.

Nils Johansson i Gåran visste inte vem som skrivit visan, bara att Bobäck sjungit den. Han hade också fått några versar nedskrivna från Bobäck en morgon då han eldat åt honom, han sade sig ha fått resten av visan på byns tå utan att veta vem som gav honom den . . .

Skolläraren Hindrik Andersson hade hört Bobäck tala om visan och då uppfattat detta som att han erkände författarskapet. Anna Sundberg i Qvarnslätten hade hört Bobäck sjunga den samt lova en dräng att skriva ned så mycket han hade i minnet. Johannes Larsson, en av de åtalade i Söakullsbråket och svåger till Jonas Munter, vittnade om att han hört Bobäck erkänna författarskapet. Johannes Kindbom intygade att han icke hade sig något bekant i detta mål. Bobäcks främsta försvarslinje var dock att visan inte nämnde någon av de två vid namn - det fanns ju ingen som hette Munter eller Fara-Lars.

Rätten gick på denna linje. Kärandens goda namn och rykte fanns inte i visan. Och om Bobäck så hade bevisats om författareskapet, så saknade Kunglig Majestät "skäl att såsom för dom kränkande åtala de meningslösa uttryck, för vilkas begagnande i en skrift, däri antydning på käranden icke annorlunda än gissningsvis igenfinnes, något ansvar efter lag icke äger rum och varder stämningspåståendet alltså ogillat".

Ludvig Bobäck vann inte bara detta mål, han fick ett avgörande inflytande på rättegången mot våldsmännen i Söakullen då hans vittnesmål inte jävförklarades i den rättegången. Han fick också sista ordet i form av visan, för allt pekar på "Bobäcks söner" som visans författare. Han såg hela, uppträdet och han vittnade mot våldsverkarna. Detaljerna i visan är utförligare, men i sak samstämmiga, med hans vittnesmål i Söakullsrättegången. Dessa protokoll hade Hilmer Johansson inte tillgång till. Han tecknade ner visan efter att ha fått de olika verserna från folk som kunde delar av visan.

Eftervärldens dom

Visan blev berömd. Enligt en okänd skribent i Västgöta-Correspondenten på 1880-talet kunde den "i författarens barndom av var piga och dräng över hela Västergötland sjungas på 1840- och 50-talen". Om än årtalen var fel, så blev det dock direkt bizarrt när författaren försöker upphöja "söakriget" till den antika klassicismens höjder och skriver om Häggumavisan på hexameter. Under rubriken Häggumiaden, eller de häggumitiske titanernas bergserkagång på "Söakullen" börjar detta epos så här:

Högt bland moar och fjell på Häggums ödsliga utmark
hade en man - med hustru och barn - sig bosatt samt förde
lugnt bland hjordar av får, ett liv likt Celadon fordom
uti Arkadiens berg. Och utkomst hade han riklig
utav de främmande får, han tagit på bete mot årsskatt.
- - - - -
Ordet han knappast sagt, förrän "titanernas" hövding,
Jonas Munter steg fram, bredaxlad, skäggig och bålstor,
bister att skåda, med borstlika hår - lik cyklopen Polyphem –
bärande under sin seniga arm ett ankare brännvin,
under det handen krampaktigt slöt om en så kallad "hornsveg".

Även artikelförfattaren har med traditionen att Bobäck inte kunde läsa, blott sjunga texten. Till skillnad från andra så menar han att strax hela tingsmenigheten instämde med full hals, så där blev ett förskräckligt oväsen och domaren hade all möda att få tyst på skrikhalsarna. Författaren kan möjligen vara Fredrik Berggren, som 1897 utgav Från Vestergötlands bygder, hågkomster och kulturteckningar. Där berättas på liknande sätt.

För de för spektaklet dömda fick visan hart när olidliga konsekvenser. Munters familj, liksom efterlevande i andra led, fick lida svårt av smäleken varje gång visan stämdes upp. Speciellt när det gällde den del som här benämnts Munteravisan. Den var inte bara oförskämd och förnedrande, den var direkt falsk. Antalet barn i Skomakarehemmet motsäger både anklagelserna mot Munters mandom jämväl mot hans hustrus fruktbarhet. Hilmer Johansson, som var släkt med Jonas Munter ansåg honom som en redlig person. Han kunde inte gärna ha blivit byfogde utan att ha egenskaper som passade för den posten.

En bättre karakteristik vore kanske att säga att Munter var en färgstark person, som på långt håll från lagens långa arm uppe på Billingen huserade som det passade. I visan finns en vers om att han utsatt bolumsborna för den största nesa de kunde få genom att klippa av svans och man på deras hästar detta - var han åtalad för men friades. Han fälldes för skogsstöld i ett fall. Och historierna om hans brännvinsbränning kan inte avfärdas uppe på Billingen rådde samma förhållanden som för hill-billies eller i Skattlösa bergen. Envar följde sin egen lag. Och vem vet kanske var det grannaträtor som låg bakom hela uppträdet i Söakullen. 1850-talets landsbygd var fattig i Sverige. Några s k sociala skyddsnät fanns inte. Det gällde för envar att klara sig bäst han kunde. Vi har nog svårt att föreställa oss den fattigdom och nöd som fanns. Om Lars Petterssons smälek vet källorna inte att berätta. Han tycks ha varit ganska okänslig för sådant. Däremot berättar Hilmer Johansson att soldaterna Örn och Skruf fick lida pin på regementsmötena. Kamraterna retade dem för deras "krigståg utom tjänsten" genom att sjunga visan. Örn tog så illa vid sig att han begärde avsked. Skruf, som även kallades Johan i Änga, tog dock saken lugnare och visade inte dåligt humör för den sakens skull. Han slapp också pikarna så småningom.

Epilog

Syndarna fick sitt straff både lagligen och i folkmun. Vad kan det då tjäna till att dra upp en ganska otäck händelse som utspelade sig för 132 år sedan?

En orsak är att författaren till denna artikel för 32 år sedan lärde känna Häggrens sista efterlevande, Lotta, som fick tillnamnet KoLise-Lotta. Vi åkte upp till henne med mjölk, bröd och mat många gånger. Under hennes sista år i livet kom hon vandrande över berget hem till oss en gång. Det andra skälet är att Häggumsvisan har blivit en myt. Många har trott att det inte har funnits någon verklighetsbakgrund bakom visan. En del har trott att den aldrig har funnits. Men legenden har visat sig ganska sann. Det finns också en andra Häggumavisa, kallad Nya Häggumsvisan diktad av Karl Billberg 1920. Den finns nertecknad. Men det kan finnas skäl till att låta ett sekel gå innan det är dags för någon lokalforskare att börja peta i den. Om det finns efterlevande till Munter, Fara-Lars och de andra i visan, så får de trösta sig med att detta hände för mycket länge sedan i ett samhälle som var annorlunda än vårt. Det visar vad för mycket rättskaffenhet kan åstadkomma i par med brännvin och hur flertalet kan bära sig åt mot fåtalet om ingen håller dem i styr. Så här var det, och så här lyder visan för dem som vill sjunga den. Kom bara ihåg att den som något tar ifrå', ja han skall huve' t klubbas å' . . .

Denna artikel har varit införd i "BILLINGSBYGDEN 1984" utgiven av Hembygdsföreningarna i Skövde kommun.


<< Tillbaka