Index | Föreningen | Emmes | Vandringsleder | Artiklar | Arkiv | Bli medlem | Sök | Logga in

Presenteras här genom ett utdrag ur Skultorpsbygden, Hembygdsbok utgiven av Skultorps Hembygds- och fornminnesförening. Boken kom till efter ett beslut och avsatta medel av dåvarande Skultorps kommun i samband med kommunsammanläggningen 1971 till Skövde kommun. En kommitté med representanter från de i kommunen ingående socknarna Häggum, Rådene, Sjogerstad, Norra Kyrketorp och Hagelberg och för Skultorps Hembygds- och fornminnesförening tillsattes och uppdraget att utforma boken fick Gunnar Linde, Skövde. Gunnar Linde som avled 1998 var en aktiv hembygdsvårdare och ortnamnsspecialist.

Utdrag ur Kapitel III

Skultorpsbygdens ortnamn
Av Gunnar Linde

Häggum har en för västgötska ortnamn mycket vanlig senare led –um. Detta –um är en ombildning av ett ursprungligt –hem. Invid södra Billingen har vi gott om exempel på byar med namn av denna typ, Varnhem, Bolum, Bjällum, Häggum. Hit hör också Våmb, ett ursprungligt Va-hem. Om de nämnda byarnas betydelse vittnar, att de alla, utom Bjällum fått ge sina namn åt socknar.

Raden av hem-byar bryts på ett par ställen. Mellan Våmb och Häggum ligger den socken, som äldst bar namnet Henene och socknen Rådene. Liksom namnen på –hem är de på –ene typiska för vårt landskap, som har inemot 80 namn på –hem och omkring 60 på –ene. I bägge fallen har ungefär halva antalet blivit sockennamn, något som belyser namntypernas starka ställning i västgötsk ortnamnskick.

Ortnamnsleden –hem är av omtvistad betydelse. Somliga forskare har hävdat, att betydelsen är 'gård, by', men i allmänhet menar man numera, att –hem betecknat ett bebyggelseområde, en bygd. Ordet anses vara besläktat med ett i grekiskan känt verb, som betyder ligga. Innebörden skulle kunna vara 'plats där något ligger' och ett område med bebyggelse av något slag kan avses. I namnet ingår som förled trädnamnet hägg.

Namnleden –ene är en ombildning av ett ursprungligt –vini, i sin tur en böjningsform av det från Norge kända –vin i Granvin m.fl., och betydelsen är betesäng. Dessa namn upplyser oss alltså om att man bedrev boskapsskötsel på platsen, då den namngavs. Hene äldre Henene, kan vara en sammansättning med ett dialektord hen, som betyder brynsten. Material för brynstenar var sandsten som här och var går i dagen i Hene, och namnet skulle kunna betyda 'brynstensängen'. Rådene kan vara sammansatt med ett i nordiska dialekter känt ord rad, jordrygg, syftande på moränvallar, som landisen förorsakat.

I de nordiska länderna har namnen på –hem och –ene eller –vini sin största utbredning i Västergötland och i Norge. De vittnar om en intensiv kulturell samhörighet mellan dessa båda områden. I Danmark finns hem-namn men ingen motsvarighet till ene-namn. Bruket att bilda namn på –hem kan ha kommit in i Västergötland från Danmark. I Västergötland har de spritt sig på slätterna från Göta älv till Ösans och Tidans dalgångar i öster. Under de första åren av vår tideräkning var det kulturella inflytandet söderifrån starkt, och arkeologer har räknat med en kulturell och politisk samhörighet mellan de danska öarna och Västsverige ända upp emot Tiveden och in i sydöstra Norge. Man har på danskt håll räknat med att hem-namnen i Danmark bildades på 300-talet. Vid denna tid var Västergötland ännu inlemmat i den s.k. Kattegatt-Skagerrackska kulturkretsen, och hem-namnen kan ha bildats också här vid denna tid.

De västgötska hem-namnen knyter sig huvudsakligen till de stora slättområdena, frånsett Vadsboslätten, där i stället kulturströmningar norrifrån fått prägla ortnamnskicket.

På 400-talet vidtar en kulturell orientering mot Norge, och man kan räkna med att bruket att bilda namn på –hem blir vanligt vid denna tid också i Norge. Samhörigheten med Norge visar sig också i de norska vin-namnen och de motsvarande namnen på –vini, senare –ene i Västergötland. Av språkliga skäl kan man emellertid slå fast, att ene-namnen i Västergötland är av skilda åldrar. Somliga bl.a. Rådene, kan inte vara äldre är från tiden omkring år 600.

Det har sitt intresse att studera hem- och ene-byarnas läge i landskapet. Hem-byarna har i allmänhet ett centralt läge i de bördigaste jordbruksområdena. I stor utsträckning grupperar de sig på lerslätterna i mellersta Västergötland. Ene-byarna når däremot i allmänhet inte fram till dessa slätter. Deras främsta utbredningsområde är utmed gränsen mellan Älvsborgs och Skaraborgs län, ofta i trakter, som är föga gynnade ur jordbrukssynpunkt. Särskilt vanliga är de i Gäsene härad som hör till de områden, som har den sämsta jorden i Älvsborgs län, och på de karga Svältorna är de väl representerade. I Skaraborgs län är de ganska vanliga på det system av åsar som från Kedumsbergen skjuter fram mot norr genom Kållands härad till Vänern och delar av Skaraborgsslätten i en östlig och västlig del. Grusjord och sand är här den förhärskande jordmånen.

Man kan jämföra förhållandena utmed södra Billingen. Våmb äldre Va-hem, ligger på den jämnt sluttande och bördiga moränen. Söderut övergår denna morän i mindre bördiga områden med isälvsgrus i rätt kuperad terräng. Gränsen mellan morän och grus sammanfaller rätt väl med gränsen mellan Våmb och Hene. Särskilt välgynnat ur jordbrukssynpunkt är inte heller Rådene på av landisen bildade moränvallar, mellan vilka bäckar rinner ned för bergssluttningen. Det är ett ganska backigt och stenigt område man har att passera innan man kommer fram till den stora öppna slätten, där Häggum tar vid.

Av ene-byarnas läge på sämre mark intill hem-bebyggelser med bördigare jord kan man kanske dra slutsatsen, att de från början tjänade som utmarker till dessa bättre lottade byar. De kan ha tagits i bruk som betesmarker, som namnen anger, men senare blivit självständiga bebyggelser. Våmbsborna fann en tjänlig betesmark på "brynstensängen" Henene, och från Häggum släppte man djuren i vall på Rådene, "betesängen med jordryggarna".

Skams undantag

På tal om sockennamnen bör också nämnas en gammal, mindre smickrande benämning på Häggum socken, "Skams undantag". På 1500-talet var Häggums, Rådene och Sjogerstads församlingar förenade i ett pastorat, men någon gång under detta århundrade avskildes Häggum från Rådene och Sjogerstad. I Sjogerstads äldsta kyrkobok redogörs för denna åtgärd, och det heter bl.a.: "Allmänna traditionen i orten är, att Sjogerstad med Rådene och Häggum utgjort en församling, vadan Häggum ännu av allmogen kallas undantaget; ett vittnesbörd till den tidens förtrytelse över abalienationen (avskiljandet)" – Skilsmässan från Sjogerstad och Rådene förklara alltså benämningen "undantag".

Kyrkoboken nämner vidare, att Häggum kom att höra till Hertig Karls sedermera Karl IX:s hertigdöme, medan Sjogerstad och Rådene kom att lyda direkt under Kungl. Maj:t och kronan, senare under Johan III:s son hertig Johan, ett fullgott motiv för att Häggum skildes från de båda församlingarna. Som upphovsman till benämningen Skams undantag har man utpekat Johan III. Denne var starkt påverkad av katolicismen och ville införa en ny mässbok, Röda boken, i Sverige. Den antogs i Sjogerstad men förbjöds av hertig Karl i Häggum. Detta skall ha föranlett Johan III att kalla "undantaget" Häggum för Skams undantag. Religiösa motsättningar under 1500-talet skulle alltså kunna förklara denna för det vackra Häggum föga smickrande karakteristik.

Man brukar skilja mellan olika typer av ortnamn bebyggelsenamn och naturnamn. Till den senare kategorin hör namn som inte givits åt bosättningar för människor utan betecknar terrängområden. En fullständig redogörelse för bebyggelsenamn för Häggum socken finns i publikationen Ortnamnen i Skaraborgs län volym XII Valle härad.

Utdrag ur Kapitel IV

Den äldre bebyggelsen
Av Gunnar Linde

Genom våra jordeböcker, som började läggas upp under Gustav Vasas regering, kan man bilda sig en uppfattning om den äldsta bebyggelsens omfattning i de olika socknarna. I jordeböckerna nämns de olika bebyggelseenheterna med brukarens namn, t.ex. Lasse Svensson i Häggum. För byar med flera brukningsdelar nämns dock inte namnen på de enskilda gårdarna, däremot beskattningens art, "den årliga räntan".

För Häggums socken redovisar 1564 års jordebok följande enheter:

Häggum tio skattelagda hemma, fem kyrkohemman och två prebendehemman, de senare anslagna som avlöning åt kyrkliga befattningshavare. Äldsta anträffade belägg är från 1357 Häggem.

Tovatorp, ett skatte-, ett prebende- och ett frälsehemman. Namnet skrivs Toffuetorp 1564.
Gåran, två skatte- och ett kyrkohemman. Gååra 1564.
Tollestorp, ett skatte- och ett frälsehemman. Tolstorpp 1564.
Bränneberg, ett halvt skattehemman. Äldsta skrivningen, Bretomptt 1564, är en felskrivning. 1566 skrivs namnet Brennetörp. Ursprungligen har det slutat på –torp. Bränneberg förekommer i 1715 års jordebok.
Boslycke, ett frälsehemman och ett krontorp. Boslyche 1564.
Söakullen, ett krontorp. Namnet, som 1564 skrevs Söögiizliid, 1566 Söckeslyda, är av oklart ursprung. Formen Söakullenn förekommer i 1612 års jordebok.
Allmänningen, kallas ett krontorp, som senare införlivades med Häggums by. Skrivs Almeningen 1564.
Åsen, ett ej lokaliserat krontorp. Peeder på Åszenn 1564.
Bosgården, två halva frälsehemman, senare införlivade med Häggums by. Bosgårdenn 1564.
Bjärsgården, ett frälsehemman. Biersgården 1564.

Genom ägodelningar och nyodlingar har senare nya bebyggelser tillkommit och förts in i jordeböckerna. Mot Häggums bys 17 jordeboksförda enheter 1564 svarar i senaste jordeboken 25 enheter. I jordeböcker yngre än den från 1564 nämns f.ö. följande bebyggelser i Häggums socken.
Backen, Backenn 1603, Brännebacken, Brenndhebackenn 1635, Ekeskogen, Ekieskogh 1605, Höksås, Svartemåsen, Höksås eller Hökens intgt (intäkt) 1825, Klostergrens intäkt, En intäkt till Afskedade soldaten Vågsam, Klostergrens intäkt kallad 1825. (Har enligt anteckning i 1825 års jordebok tidigare tillhört avlidne soldaten Klostergren.) Kvarnslätten, kallas intäkten, Qvarnslätten, (felskr.) 1795. Skomakarehemmet, Skomakarehemmet 1741. Sköttorp, Skiöttetorph 1664, Svärtebäcken, Svartebäcken 1825.

Bland gårdarna i Häggums by nämns Håkan Uddsgården och Toragården första gången 1715, Skattegården 1628, Åslagården 1685, Lars Larsgården 1715, Stocksgården 1578, Anders Nilsgården 1715 senare kallad Höberg, Backgården 1641, Skaffaregården 1612, Anders Andersgården 1715, Korsgården 1628, Hansagården 1685, Källegården 1590, Pukabo 1600, Prästebolet, kallad Stommen 1540, Bäckagården 1628, annan gård med samma namn 1715, Stofsgården eller Hulan 1685, Allmänningen 1564, Bosgården 2 st. 1564. Härtill kommer två jordeboksförda tullkvarnar.

Tillägg

Angående kyrkostriden i slutet på 1500-talet.

Till citatet ovan om Häggums socken som inte godtog Röda boken kan följande tillägg göras: Under Johan III tid som kung (1568-1592) utkom 1576 en ny gudstjänstordning, Liturgia Suecanae Ecclesiae catolice & orthoxe conforma, allmänt kallad Röda Boken efter färgen på pärmarna. Denna var liksom kungen inspirerad av ett försök att återinföra katolicismen i Sverige. Hertig Karl (kung Karl IX) som också var son till Gustav Vasa, med dåliga relationer till sin bror Johan, förbjöd användandet av Röda Boken i sitt hertigdöme. Hertigdömet omfattade – Södermanland, Närke, Värmland och två härader i Västergötland, Vadsbo och Valle. Häggum tillhör Valle härad och lydde hertigen medan Sjogerstad och Rådene tillhörde kungslotten och fick lyda kungen. Johan den III hade inget till övers för vare sig allmogen eller prästerskapet i Karls hertigdöme. Ett prästmöte i hertigdömet några år efter att Röda boken kommit ut förkastade gudstjänstordningen. Det föranledde ett argt kungligt brev där det inte sparades på de grova orden. Förrädare, åsnehuvud, satanister var några ord som användes. Johan den III efterträddes av sin son Sigismund (1592-1599) uppfostrad till katolik och tillika kung i Polen. Hertig Karl arbetade för att förhindra att Sverige blev katolskt och sammankallade tillsammans med rikets råd prästerskapet till möte i Uppsala 1593. Vid detta möte bekräftades att Sverige var protestantiskt, Augsburgska trosbekännelsen antogs och Johan III:s liturgi avskaffade. I kyrkoordningen för Svenska kyrkan som antogs 1999 inför skiljandet kyrka - stat lever fortfarande Uppsala möte. I första avdelningen som behandlar Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära står bl.a. att tro, bekännelse och lära grundas på den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 - bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut 1593.

En kort förklaring till att Häggum också blev en liten bricka i det storpolitiska skeendet i slutet av 1500-talet.




<< Tillbaka