Index | Föreningen | Emmes | Vandringsleder | Artiklar | Arkiv | Bli medlem | Sök | Logga in

Nedskrivet till folkskolans 150-årsjubileum 1992
Av Anders Siljedahl

Enligt 1686 års kyrklag hade prästerna skyldighet att tillse att barnen fick undervisning i kristendom. Då var det också bra om barnen kunde läsa. Klockaren fick åläggande att sköta undervisningen, som hälls i klockarbostaden eller prästgårdens drängkammare. Domkapitlet och biskopen utövade kontroll vid visitationer.

1749 noterades från Häggum att klockaren Anders Gunnarsson kunde läsa i bok, taga upp psalmen i kyrkan och undervisa församlingens barn "när de honom anlita". 1765 vägrade Häggums sockenstämma att uppföra skolhus, som man fått anmodan om från konsistorium. "Församlingen är mycket liten och innevånarna meddellösa". Man vägrade också att anställa "en tillfärlitlig skolmästare, som lärde barnen läsa och förstå kristendom". Inte heller ville man höja klockarens lön.

Undervisningen – liksom klockarens hus och lön – förblev usla. Vid ett tillfälle fann pastor endast två barn i klockarens "skola". Sedan klockaren vid en visitation 1798 klagat över sina arvoden, beslöts att han skulle få en skäppa säd för varje barn han hade lärt att läsa.

Under 1800-talets första årtionden hade riksdagen ständiga förslag om en förbättrad undervisning. Inom alla de fyra stånden fanns förespråkare men också fler motståndare, varför förslagen röstades ner. Bondeståndet tvekade mest inför kostnaderna för en reform. Anders Danielsson från Västergötland (vid riksdagen 1834-35) föreslog att medel kunde fås genom biskopstjänsternas avskaffning. Biskop Tegnér i Växjö hörde till motståndarna! E. G. Geijer m. fl. ändrade uppfattning och anslöt sig till förespråkarna för en upprustning av skolväsendet. Sedan kronpris Oskar aktivt arbetat för en reform kom ett positivt beslut i de fyra stånden 1842.

1842 års folkskolestadga föreskrev att minst en folkskola skulle finnas i varje församling. Senast inom 5 år skulle detta vara klart. Häggum utnyttjade "nådatiden" maximalt och först fanns en enkel skola i anslutning till klockarens bostad på den s. k. Klockarjorden. Som lärare anställdes Henrik Andersson. 1848 inköptes en bibel till skolan. Bibeln finns ännu kvar - i mycket slitet skick! I övrigt saknas handlingar från denna första skola i Häggum.

I samband med laga skifte 1859-60 flyttades skolan och uppbyggdes en ny till en kostnad av 800 riksdaler. Stommen till detta hus finns ännu kvar i ett renoverat hus c:a 500 m. norr om kyrkan vid den gamla landsvägen. Skolan inrymde en lärosal och en bostad med två små rum och ett litet kök. Förstugan var gemensam. En ladugård byggdes så småningom – i lärarlönen ingick vinterfoder för en ko jämte sommarbete. Därjämte fick läraren 16 tunnor spannmål och nödigt bränsle.

Henrik Andersson slutade som lärare 1864 och efter att en skollärare Sandblom tjänstgjort en tid blev C. F. Embring ordinarie lärare 1866. En upprustning av skolan kommer nu till stånd. Pehr Ström (som snickrat bänkarna till den då nya kyrkan) fick nu göra en kateder som delvis finns kvar på den nuvarande folkskolans (Bygdegårdens) vind. Lars Fin Åsliden och Johan Ram utförde reparationer. 1868 grävs en brunn av soldat Källman. Samma år byggs varenda. Undervisningsmaterial inköps: grifflar och griffeltavlor, kartor över Palestina och Europa samt djurtavlor.

Barnen fick enligt en viss turordning bära in ved, elda samt städa skolsalen. De fick då gå till skolan i god tid för att det skulle hinna bli varmt innan övriga skolbarn anlände. I detta sammanhang hände en svår olycka med en skolflicka, Selma Olsson. Hon har själv berättat detta för mig innan hon dog vid 102 års ålder. I samband med morgonsysslorna började barnen leka och en kamrat råkade då sticka ut flickans ena öga med lärarens pekpinne. Ögat gick inte att rädda utan fick ersättas med emaljöga. Läraren Embring tog så illa vid sig av den tråkiga händelsen att han snart flyttade från Häggum (1870).

Förutom ett visst statsbidrag finansierades skolan med gåvor vid bröllop, begravningar, "hustruns kyrkogång" m. m. Detta pågick till 1877 varefter det ej återkommer i räkenskapsboken.

Antalet i examenskatalogen inskrivna barn var 1866 99 elever, 1867 108 elever, 1871 130 elever. Man måste då komma ihåg att befolkningen i slutet av 1860-talet var över 650 personer.

Även om varannadagsläsning ägde rum var det inte alltid så stor trängsel i skola eftersom många gick högst sporadiskt till skolan. "Wistats i skolan obetydligt" – "Ojemn skolgång" står det i marginalen för många elever. En elev hade 3 dagars närvaro och 124 dagars frånvaro! Om en pojke antecknas: Aldeles ohjelplig. Skolan begagnas högst litet eller intet. Wanvårdad".

Men alla var inte så ointresserade. Om en pojke står det: "Har under läsåret gjort sig förtjent av särskilt beröm för flit och uppförande samt för regelmässig skolgång och aldrig gjort sig förtjent av någon tillrättavisning". Pojken i fråga, Alfred Dahlberg, blev över 90 år och gjorde Häggums församling stora tjänster – jag träffade honom som granne 1945!

Om föräldrar står det t. ex.: Hyrar en liten stuga och är i mycket knappa omständigheter". För åtskilliga står det "Rest till Amerika". I examenskatalogen hittar man namn på många nu rivna boställen: Våtemossen, Wasen, Kollkälle (även skrivet Kålkälle), Åsliden, Solliden, Lertägten, Hulan, Fattighuset m. fl.

1870 tjänstgör P. J. Sahlén som lärare. 1871 blir P. A. Walstran fast anställd. Han namn skrev sedan Wahlstrand och hans barn fick skiftande adresser: Skoltomten eller Brännebacken som han ägde och brukade.

1878 inrättades en särskild småskola i en förhyrd flygelbyggnad på Bosgården. Hanna Pettersson anställde som lärarinna. I kassaboken för skolkassan finns nu utgifter för inredning av skolsal, "Läsestavar", griffeltavlor, ringklocka, biblisk historia och bibliska tavlor. Hanna Pettersson lär ha haft frikyrkliga intressen, vilket ogillades framförallt av prästerskapet. Hon flyttade snart och ersattes av Maria Sahlstedt, som var lärarinna 1882-1921 (Hon fick då Patriotiska Sällskapets medalj).

1890 byggdes en småskola på en av Bosgården arrenderad tomt. För 1.550 kr. upplånade medel uppbyggdes skolan av byggmästare C. Pettersson. Som delvis använde timmer från en i Hornborga riven stuga.

Elevantalet i folkskolan 4 klasser var 1880 75 elever som fortfarande hade varannandagsläsning. Men antalet barn minskade undan för undan. När P. A. Wahlstrand slutade sin tjänstgöring 1902 var det cirka 35. Sedan några år hade man då haft fortsättningsskola och vikarierna efter Wahlstrand (J. F. Rydner och C. A. Carlsson) lät en del elever gå kvar i en s. k. repetitionsklass.

Efter vederbörliga prov anställdes 1906 Ernst Johansson som lärare och klockare. Han var även godkänd vaccinatör!

Ganska snart initierade Ernst Johansson tillsammans med kyrkoherden K. A. Hellgren byggande av en ny folkskola. I anslutning till den arrenderade småskoletomten inköptes mark (inalles 1 tunnland) från Bosgården. En timmerbyggnad uppfördes 1907-1908 under ledning av byggmästare L. J. Andersson från Borgunda. Den kontanta kostnaden stannade vid 14.331 kr. tack vare alla körslor, grävnings- och planeringsarbeten utfördes genom sockendagsverken.

Ernst Johansson var mycket intresserad för trädgård och hade egen plantskola. Tillsammans med skolbarnen planterades häckar, buskar och träd. En del av fruktträden finns ännu i behåll och ger fortfarande frukt fast de måste vara cirka 80 år gamla.

Brunnen vid den nya skolan uttogs av J. Andersson, Rådene. Det blev en bra brunn, som nu räcker till två hushåll och två samlingslokaler!

Ernst Johansson var också biodlare. Elever från denna tid berättar med viss förtjusning att de ibland blev utan lärartillsyn, då bina svärma.

Skolbänkar till den nya skolan fick man genom att inköpa utrangerade dubbelbänkar från läroverket i Skövde. En orgel inköptes för 112:80 kronor.

Antalet elever ökade åter i början av 1900-talet. 1908 fanns 71 skolpliktiga barn födda 1894-1900 varav 21 hörde till småskolan.


Invigning av skolhuset 1908. Fotograf Karl Fredrik Andersson
Klicka här för att se en förstoring och elevförteckning.

Varannadagsläsning fortsatte ända fram till 1918 då vardagsläsning enligt B:2-formen infördes. Men då infördes i stället växellov så att eleverna hade ledigt en dag i veckan. Skolåret utgjorde endast 34 4/7 veckor. Man ville inte att barnen skulle gå i skolan på vintern. Under januari och februari var det fortsättningsskola.

Sedan Maria Sahlstedt slutet som småskollärarinna 1921 skulle en ny anställas, vilket vållade tvedräkt inom socknen. Kyrkostämmorna blev då mycket stormiga. Kyrkoherde Paul Nilsson hävdade att man måste följa lag och författning. Efter många turer anställdes den mest meriterade nämligen Maria Larsson. Ernst Johansson hade tagit illa vid sig av stridigheterna om lärarinnetjänsten. Han sökte och fick tjänst i Leven 1921 (Barnen antog namnet Levenstam).

1922 anställdes Hjalmars Pettersson som lärare och klockare. Han flyttade redan 1924 till Annerstad i Kronobergs län (där han så småningom blev min hustrus lärare!)

1924 var det alltså dags att ordna för lärarval igen. Då utsågs Carl Ström som ung och tydligen charmerande lärare. 1925 startade han en kyrkokör, som samlade en stor skara sångare. Samma år tillkom den orgel som fortfarande finns och fungerar på Häggums kyrkas läktare. Grundplåten till orgeln lär man ha fått vid en familjehögtid i Pukabo.

Inte heller Ström stannade så länge. "Omkostnader för lärarvalet" står det i räkenskaperna för 1928. Då utsågs Gunvald Hallinder. Han stannade bara ett år och 1929 hölls det 5:e lärarvalet under 20-talet. Nu utsågs Bertil Sandström, som hade kvar förordnandet till 1932, men redan 1931 uppbars tjänsten av sjukvikarie. Eftersom Sandström fått tuberkulos fick skolan genomgå desinfektion och skolbarnen skjutsades till St. Ekebergs sanatorium för kontroll.

Vid nytt lärarval utsågs Petrus Bothzén som folkskollärare och kantor. Han innehade tjänsten 1933-1944. Vissa förbättringar i skolor och bostäder kom till stånd. 1937 fick folkskolan centralvärme. 1938 inmonterades elljus i småskolan. Lärarna önskade också få vatten och avlopp ordnat. Inte minst för Maria Larsson kunde det vintertid vara svårt att at sig genom snödrivorna till brunne i folkskolans trädgård. Men det fanns stämmodeltagare, som fann det "oblygt begärt". "Vill de inte bära in vatten kan de la flötta" sa en av dem. Bothzén ordnade ett köksavlopp på egen hand.

Skolrådet och lärarna hade förslag om utökning av lästiden från 34 3/7 till 36 4/7 veckor, som då var vanligast i andra skolor. Förslaget avslogs på majstämman 1938. "Skolvägarna var dåliga och lästiden tillräckligt lång". På höststämman samma år gick dock förslaget igenom! Höstterminen skulle börja redan den 12 augusti och höstens potatislov togs bort.

1940 ville stiftsnämnden att klockarejorden skulle avyttras. Avslogs av stämman i mars samma år. På höststämman såldes dock klockarjorden för 500 kr. Över detta anfördes besvär och först 1943 var försäljningen klar.

Unders krigsåren var Bothzén långa tider inkallad och många vikarier fick rycka in. Efter höstterminen 1944 flyttade Bothzén över till Sjogerstad och tjänsten utannonserades. I februari kallades sökandena till prov. Av de tre som uppsats på förslag hoppade en av, så vi var två som skulle prova. Från en stor vinterfältövning i Dalarna kom jag till Häggum, där jag fick bo hos Gideon och Ester Larsson i Backgården. Provet i skolan på lördagen blev min första kontakt med den vördige prosten och hovpredikanten Paul Nilsson. En lektion i kristendom (Den barmhärtige samariten), en lektion i historia (slaget vid Breitenfeld) sam musik och sång fick jag mig förelagt- allt med minimala förberedelser för min del! Provet i kyrkan skulle också innehålla en solosång. Litanian skulle förekomma – prosten beklagade sin indisposition för sång – " men det är inte jag som skall prova" sade han före gudstjänstens början.

På kyrkostämma den 15/3 1945 "blev folkskolläraren Anders Siljedahl enhälligt vald till folkskollärare och organist och klockare i församlingen och har att tillträda nämnda befattning den 1 juli 1945".

Vid tillträdessyn under sommaren ledd av t. f. Folkskoleinspektören ålades församlingen ordna vatten och avlopp i lärarbostaden.

Under militärtjänsten (som fortsatte till den 1/10 –45) fick jag ett befäl, som varit med i Röda Korsets Abessinienambulans 1935-36. Han berättade för mig att kejsar Hajlie Selassie sänt hem missionären Per Stjärne för att engagera lärare m. fl. för uppbyggnadsarbete i Etiopien. Jag skrev ett brev till Per Stjärne, som efter att ha tagit reda på något om mina kvalifikationer skrev tillbaka med ansökningshandlingar. Utan större oro på att det skulle bli något vidare av det, sände jag in en ansökan. Skolöverstyrelsen tog in yttranden från folkskoleinspektören m. fl. Min häpnad blev stor då jag kallades till Stockholm den 9 oktober. På Grand Hotel skrevs kontrakt med Etiopiens charge d’affairs i London Abebe Retta om 2 års tjänst i Etiopien. Inte undra på att jag på natten, då jag skulle cykla hem till Häggum från Skövde, cyklade förbi avtagsvägen vid Sandstedts och plötsligt fann mig vara i Stenstorp! Det blev en liten krokväg, som ändå ledde till Häggum!

Ansökan om tjänstledighet väckte naturligtvis en storm av besvikelse i Häggum. Skolrådets ordf. Paul Nilsson sade att man skulle vägra bevilja tjänstledighet. Då han så småningom fick klart för sig att SÖ var inblandade vände han helt om och förordade inför skolrådet att man skulle bevilja min ansökan. Så blev också beslutat. Det var en heder för Häggum att få sända ut en lärare till ett land som behövde hjälp. Han bad om en hälsning till "Lejonet av Juda kejsaren Hajlie Selassie".

Till vikarie lyckades man anställa Josef Söderlind, som med sin familj flyttade in i lärarbostaden.

Till vårterminens början den 14 februari 1948 var jag åter på plats i Häggums folkskola. "Han kom tillbaka ändå" var en återkommande fras i en välkomstdikt vid ett välkomstsamkväm.

Det kändes onekligen lite underligt att åter undervisa på svenska efter de två åren med engelska och amhariska som dagligt undervisnings- och umgängesspråk.

I april 1948 antog kyrkostämman en ny organisationsplan med 7 läsår men fortfarande 36 4/7 veckors lästid. Man begärde hos SÖ att få behålla växellovet. Motivering: Ofta mycket snö på östsidan av Billingen. SÖ beviljade också växellovet. En nyhet blev det med slöjd för flickorna. Undervisningsmaterial skulle bekostas av föräldrarna. CKF skänkte en symaskin.

Under våren beslutades om ytterligare förbättringar på bostaden som på sommaren invaderades av småländska Inger, som undervisats av en lärare som under många år tjänstgjort i Häggum!

Från höstterminen 1948 var det 5 klasser i folkskolan. De 6 eleverna i 7:an blev ju en 3:e undervisningsgrupp. Direktundervisning med denna fick i första hand ske den dag då 3-4 var lediga. I övrigt mycket "tysta övningar" med mycket rättningsarbete som följd.

I dec. 1948 beslutades att fortsättningsskolan skulle vara gemensam med Sjogerstad-Rådene (vartannat år på respektive plats).

På oktoberstämman 1949 beviljades medel för inköp av nya skolbänkar och en ny kateder.

Som en stimulans i skolarbetet började vi planera för en skolresa till Stockholm. En julfest skulle ordnas och vi satte igång att öva. En dag i december, då jag kom från bostaden med träslev och grötfat för tomten, väntade folkskoleinspektören i korridoren. Han trivdes gott vid vår fortsatta övning, medan han som vanligt läste barnens uppsatser. På våren inbjöd vi till vårfest. Vi fyllde en vedbod med pappersavfall och hoppades få mycket pengar för detta. Med det blev bara några ören per kilo så det blev inte riktigt så mycket som vi hoppats på. Men till Stockholm kom vi och besåg åtskilligt. Det höll på att gå illa en gång när en pojke sprang ut i gatan för att fånga en duva. Både pojken och duvan klarade sig! På Margaretaskolan där vi åt sammanträffade vi med en skolresegrupp från Torbjörntorp under ledning av min seminariekamrat Elis Ekermo. Vi hade planerat samma resa var för sig – det skulle vi inte göra i fortsättningen.!

Så blev det under de kommande åren många bussresor tillsammans med Torbjörntorp. Vi åkte till Oslo, Köpenhamn, runt Vänern, runt Vättern o. s. v. Genom skogsplantering, jul- och vårfester finansierades resorna. Det var roligt att se och höra eleverna i sång-, musik, och teaterinslag. Vem kan glömma Ruskaby skola med bl. a. En oförglömlig lärarinna!

1950 godkändes en ny undervisningsplan igen. Klass 7 skulle undervisas i Skultorp, fortsättningsskolan utbyttes mot skolkökskurs.

Efter sommarlovet 1952 undervisades bara klasserna 5-6 i Häggum. 3-4 och 7:an fick åka skolskjuts till Sjogerstad respektive Skultorp. Till skolorna i Häggum kom även "matbilen" med skolluch som ersatte den medhavda matsäcken, som avätitis ute i korridoren. Nu ordnades bord och stolar i nedre delen av skolsalen, där vi inte bara åt utan kunde ha grupparbete breda ut stora papper för dekorativa konstnärliga utsvävningar.

Denna tid blev en lugn tid för mig som lärare. Antalet elever var sällan över 20 – fast vi ibland fick tillökning av elever, som inte skött sig så bra i Skultorp. Dessa vållade egentligen inga problem – de kuggade in i den goda gemenskapen och fann sig väl tillrätta.

Skolradion användes flitigt bland annat med engelska. Standardprov visade oftast att resultaten låg över genomsnittet för riket. När vi hade de årliga trafiktävlingarna i Skultorp vann Häggums skola gång efter annan och vi tog hem ett vandringspris med tre inteckningar.

Efter 1952 fick också pojkarna slöjd. Ännu en gång förhyrdes lokaler i en av flyglarna vid Bosgården. Skultorps kommun fick nu betala för en helt ny slöjdutrustning m. m.

På lördagarna badades bastu i en badanläggning vid Bosgårdens kvarn. Varannan vecka pojkar resp. flickor. Småskolans lärarinna fick förstås ta hand om flickorna.

Småskolan i Häggum fick fortsätta som förut efter kommunsammanläggningen. 1957 avslutade Maria Larsson sin 35-åriga lärargärning i Häggum. Liksom sin företräderska fick hon Patriotiska Sällskapets guldmedalj.

Sedan följde en lång rad vikarier i Småskolan: Ulla-Britta Erlandsson, Margareta Nilsson, Margareta Olovsson och Birgitta Ström.

1962 nedlades småskolan i Häggum och barnen fick nu sin första undervisning i Sjogerstad. Småskolans lärosal omändrades till slöjdsal för pojkarna. Bostaden uthyrdes till skolstäderskan Ester Sköld.

1966 var det folkskolans tur att bli indragen. Undervisningen skulle i fortsättningen äga rum i Skultorp för hela mellanstadiet.

Det hade då gått 21 år sedan jag kom till Häggum som lärare – ytterligare 21 år var kvar till pensionsåldern. De åren blev Billingsdalsskolan i Skultorp min arbetsplats men jag var fortfarande kantor i Häggum. Jag fann god gemenskap med lärarkollegorna i Skultorp, men jag saknade den lugna arbetsmiljön i Häggums skola. Skolresornas tid var förbi – det blev lägerskolor i stället.

Häggums folkskola fick ni karaktär av samlingslokal. Medel som var avsedda för "medborgarhus" i Häggum fanns fonderade och användes 1970 för att ordna pentry och WC. Församlingen och syföreningen ordnade inventarier.

Småskolan har försålts och i sin helhet omändrats till bostad.

Vad det skall bli av folkskolan undrar många. Skövde kommun visar minimalt intresse för underhåll. Byggnaden har kulturhistoriskt intresse och mår väl av att få vara en samlingsplats för ortens befolkning.

Denna artikel har varit införd i Billingsbygden 1993. Anders och Inger Siljedahl flyttade efter det att denna artikel skrevs till Ingers hembygd Annerstad i Kronobergs län. Folkskolan har Skövde kommun överlåtit till Häggums Bygdegårdsförening och är nu samlingslokal i sin helhet.

<< Tillbaka