|
Torpleden Torpvandringen börjar och slutar vid Källeberg. Leden är märkt med gula skyltar och markeringar och vid varje boplats finns en stolpe med bricka som har ett nummer och namn. Dessa återfinns på hemsidan och i den dokumentation som finns att köpa vid torpledens start. Första delen av torpleden har också blå markering. Blå markering gäller för leden Döves-Lottes för vilken det 2003 kommer att finnas en särskild beskrivning. Namnen på de gamla boplatserna har sitt ursprung från de som bodde på platsen sist eller också fick de boende namn efter vad stället hette. Detta är ett namnskick som fortfarande förekommer och det är inte alltid den officiella fastighetsbeteckningen anges. Beträffande uppgifter i övrigt så har vi valt att skriva av uppgifter ur husförhörslängder och andra dokument utan någon redigering.
Kållkälle Kållkälle - kallkälla är den gamla benämningen på området vid Källeberg. En kraftig kallkälla på sluttningen öster om gården har en gång varit allmännt vattenställe. Den nya vägen bryter här rakt igenom den gamla fädreven för den södra av Häggums bys två "dreflag". I "Hägnadsdelningshandlingar rörande Häggums socken af år 1858" beskriver lantmätare J Wetterlund svårigheterna att ena delägarna kring skyldigheten att hålla stängsel. "Och rådgjorde Landtmätaren med wederbörande delägare härom samt uppgjorde fördelningsförslag med hwilket alla delägare förklarade sig nöjda och tillförbunde de sig att nästföljande dag kl. 7 före middag sammanträda för att förening härom underteckna". Nästa dag, 20 april 1858, sammanträdde man på nytt och då hade en del tagit tillbaka sina dagen före givna löften att ingå i en förening för underhåll av fädrev. Då brister lantmätarens tålamod och han skriver i protokollet: "Emedan således inom såwäl norra som södra dreflaget finnas sådana personer hwilkas ord och samtycke ej räcker öfwer en natt, samt så undertecknad Landtmätare, som ni i 3ne dagar använt tid och möda för att uppgöra en till allmän båtnad ledande förening, ej nu widare härmed alla widare öfwerläggningar om drefstängsels uppsättande att upphöra samt hägnadsdelningen att fullföljas i enlighet med gällande stängselförordning, som ej påbjuder underhåll af någon dref, huru nödig den än må wara". Ord och inga visor. I det norra dreflaget så bildade man föreningen en månad senare eftersom den vid "närmare eftersinnande är oss alldeles oundgänglig". Vi vet inte hur det blev i denna drev men det var i varje fall på denna väg som man förde djuren till bete uppe på Billingen. Vid dreven, mellan gamla och nya vägen, låg tre soldattorp ingående i Höjentorps kompani vid Kungliga Skaraborgs regemente.
Pukabo Rote nr. 332
All jord till soldattorpen är sammanslagen och utgör nu gården Källeberg (soldattorp nr. 334). Huset på torp 332 revs omkring 1980. Uppgifterna om soldattorpen och soldaterna hämtade ur boken Skultorpsbygden.
Soldatkontrakt
Såvida Hemmasonen Axel Henrik Johansson från Häggums socken af Skaraborgs län till soldat antages för roten N:o 333 vid Höjentorps kompani af Kongl Skaraborgs regemente, ingå undertecknade rotehållare med honom följande kontrakt:
Häggum Åslagården den 24 oktober 1889.
Rotehållare Pukabo Rote nr. 332
Uppgifterna är hämtade ur boken Skultorpsbygden. Åslagården Rote nr. 333
Uppgifterna är hämtade ur boken Skultorpsbygden. Skattegården Rote nr. 334, Källeberg
Uppgifterna är hämtade ur boken Skultorpsbygden. Kråkalyckan Vandringen startar nu upp mot berget, efter att ha vikit av åt vänster från den nybyggda vägen kommer vi fram till "Kråkalyckorna". Området kallades också "Lommavat" - lammbetet. Vi går in på festplatsen Kråkalyckan vilken torde vara en av de vackrast belägna festplatserna på den tiden det begav sig. Hembygdsfester och danstfester hölls här fram till 1950-talets början. Festerna arrangerades av Häggums IF och Häggums centerorganisationer. Platsen för entré och fundamenten för dansbanan finns kvar. Gå till dansbanan, se på utsikten och tänk på en ljummen sommarkväll. Nr. 8 - Kråkes
Utmärkningen står vid husgrunden. Ladugården ligger c:a 30 m norr om huset. Nr. 9 - Hofmans En väl sammanhållen boplats. Huset var sammanbyggt med en liten ladugård. I området finns också två stensatta gropar.
Hur kunde livet gestalta sig för de som bodde i dessa backstugor? En liten inblick ger dessa anteckningar efter ett besök hos Gunnar Ärlig, Tidaholm. Dotterson till Anders Hoffman och hans hustru Maja Stina Andersdotter. Boende i torp nr. 9 "Hoffmans" i vår torpförteckning. Mormor som Gunnar i det följande skall berätta om var född den 20 februari 1839 i Sjogerstad, gift 26 april 1864 med Anders Hoffman och dog 4 september 1931 på Haga Ålderdomshem i Tidaholm (där Häggums kommun hade sina ålderdomshemsplatser). Mormors hus: En lite stuga med tre fönster. Det var ej ryggåsstuga utan den hade innertak och det fanns en stege upp till vinden dit man kunde komma genom en lucka. Stugan hade ett stort rum och ett litet kök. I rummet fanns en stor spis och i köket en järnspis. Vid spisen i brasans sken satt mormor å spann och sticka. Annars fanns det en fotogenlampa också. Rummet var möblerat med en soffa, en dragkista (enkel gammal typ av byrå), ett stort bord i mitten och enligt vad Gunnar trodde nåt fönsterbord. Det fanns gardiner vid fönstren som var enkla inga innanfönster, "dä var te å ånga på fönstera um en sulle se ut när dä va kållt". Gunnar tror att det fanns någon tavla eller så. Särskilt minns han två porslinsfigurer -kossor- på byrån som han tyckte så mycket om, men dom fick han aldrig. Stugan var hopbyggd med ladugården som låg i den änden som är åt bäcken. Från bäcken hämta man vattnet. Källare fanns men Gunnar minns inget om de två stensatta groparna utanför stenmuren uppåt berget. Mormor och morfar hade ko och gris. Gris höll man för att morfar skulle ha fläsk i matsäcken. Hela veckan var han hemifrån och arbetade i kalkbruket i Bjällum. Han gick på söndag kväll och kom hem på lördag eftermiddag. Han var halt sa mor förmodligen hade han väl råkat ut för någon olycka.
Efter kon kärna mormor smör som hon bar till Skövde för att sälja. Mor sa att hon tog av sig skorna och sprang som en ärla över berget till Skövde för att sälja smöret. Att hälsa på mormor när Gunnar var barn var förstås ett äventyr och en strapatsrik resa. Vi åkte tåg till Stenstorp och där mötte Ström i Noläng med hästskjuts någon gång också Fransson i Boslycke berättar Gunnar. Någon gång gick vi från Stenstorp och då drog de oss pojkar i en vagn. En gång var mor och jag själva det var en vår för det låg snö kvar i hörna vid stenmurarna. Den gången gick vi från Stenstorp och tog en del genvägar som mor visste. Det blev bara ett besök var sommar.
Gunnar har ingen uppfattning om hur det var i Hoffmanska hemmet om det var riktigt fattigt eller drägligt. Men han kommer in på att det kunde inte vara lätt för mormor med fem barn och däribland Frans. Frans var dövstum och lite tokig. Han var aggressiv när han var liten, mor hade hela sitt liv ett ärr över ögat där Frans huggit med antingen en yxa eller en kniv. På kvällarna kedjades hans fast vid sängen för att han skulle vara still. Alla låg i samma rum och det rasslade i kedjorna när han rörde sig eller om han skulle loss för att göra sina behov. När han skulle lägga sig kom han bärande med kedjan för att kedjas fast.
Efter kaffe och vår pratstund besökte vid Maja Stinas grav på Norra Kyrkogården i Tidaholm. Hon ligger begravd i det nordöstra kvarteret. Det var mor som ordnade så hon blev begravd här och sten uppsatt. Stenen är cirka 45 cm hög och 35-40 cm bred. Nedtecknat av Ingemar Fransson och Bengt Kindbom
Anders Hofman, * 17/8 1822 Hömb, död 29/4 1895, g. 26/4 1864 Nr. 10 - Döves
På denna plats återfinner vi endast en husgrund. Boplatsen benämns också som Åsen. Nr. 11 - Åsatorpatöseras
Boplatsen kallades också "Bergars" vilket torde syfta på den som bor på berget. Enligt den äldre ekonomiska kartan skall husen ligga längre åt väster än utmärkningen anger. Vi har dock inte kunnat finna någon säker markering där, men källaren ligger inom de gränser som finns på nämnda karta. Stenmurarna markerar ett smalt skifte tillhörigt Tovatorp som sträcker sig från västra sidan av Åsmosen och ned till Källeberg. Från Åslagården till Åstorp flyttade 1895 systrarna: Nr. 7 - Valmingens
En uttalsform för denna plats är Varnemes vilket kan syfta på att den inflyttade kom från Varnhem. Boplatsen utgör husgrund och i vinkel mot denna vad som troligen varit en liten ladugård. Cirka 50 m. väster om husen finns rester av två källare. Nr. 5 - Kuttes
Kutten, rackare eller fláten var den som stod lägst på samhällsskalan. Han slaktade hästar, garvade läder, mm. och han var ställd utanför umgänget med andra. Detta förhållande gäller fortfarande i vissa kulturer och den som vill läsa mer kan se i Billingsbygd 1986. Att äta hästkött hör 1900-talet till så man kan utgå från att det i detta område finns en del hästkött nedgrävt om det inte åts upp av dem som saknade annat för sitt livsuppehälle.
Vid Kuttes vänder vi och vandrar tillbaka till Döves samma väg som vi kom. Vägen är den gamla utfartsvägen från två av gårdarna i Söakullen till allmänna vägen vid Lilla Boslycke. Att det inte var utan bekymmer att gå denna långa väg över berget i mörker och med skogens all mystik omkring sig talade "Emma i Sandtäckten" om när hon beskrev hur "annskockt dä va" när hon gick hem en kväll. Hon bad "Goe Gud hjälp mäk denne gången så sa jak ai gå häråt mera".
Enligt Nils Andersson, Boslycke ska mossen vara Björnmossen där på 1870-talet i samband med torvtäkt hittades en pilspets från bronsåldern. Den förvaras nu på Skövde Museum och känns lätt igen på att spetsen slitits rund sedan den av upphittaren använts som doppsko på en käpp.
Nr. 12 - Tolls
Torpet räknades tidigare under Thoragården, fördes från 1863 som backstuga under Skattegården. Torpet skall ha bränts ned i samband med att Eric Toll for till Amerika. Husgrunden finns kvar på sin höjd och i nära anslutning ligger resterna av källaren. Intressant är också resterna av de tegskriften som finns i storskogen öster om boplatsen. Linesten Rågångsmärken mellan skogsskiften kallas i våra bygder för "linesten" och den markerade gränsen mellan skogskiften för lina.
Strax efter att vi svänger av på stigen söderut så finns en linesten. Den markerar en tidigare gräns mellan olika skogsskiften för Häggum Skattegården, men efter AB Atomenergis inköp av ett antal gårdar i Häggum markerar den inte längre en fastighetsgräns. Denna linesten är inte lägre en gränsmarkering. Vid sammanläggning av två skogsskiften som ligger intill varandra, tas gränsen bort. De är då inte längre skyddade enligt brottsbalken. De får istället skydd enligt lagen om kulturminnen. Ett sådant gränsmärke räknas som fast fornminne eftersom det är vad man kallar varaktigt övergivet.
När vi kommer ner till vänplatsen på den väg som anlades 1960 träffar vi på en modern ruin av grunden till det språngämnesförråd som fanns här när urangruvan vid Ranstadsverket var i drift.
Nr. 6 - Väses
Då har vi kommit fram till den sista boplatsen på denna rundvandring. Husgrund och rester av en källare, samt tydliga odlingsrösen och stenmurar runt de små åkrarna. Enligt den äldre ekonomiska kartan skall det ha funnits en boplats väster om vägen men vi har inte funnit någon husgrund. "Väses" hus skulle ha flyttats från detta ställe. |